Göteborgsposten – 17 april 1862, sida 1

anställa sina artilleriexperimenter, med en ny kanon af betydlig sturlek och grot kaliber. Vid hvarjo skott med densamma visade sig, alt de bästa och hittills som osärbara ansedda former al pansarbetäckmug bletvo genomvängda af dessa kulor, nåra nog lika latt som om skott-taflan varit af timmer! Vi må väl stanna och betänka den torvånande beskaflenheten af denna upptäckt. Sedan Franksike och Eugland med så stor möda och kostnad byggt sina oerhörda pansarfregatter, finna de nu, att de bästa al deras jernsidor medelst mycket stora slätborrade kanoner kunna genomskjutas och sänkas lika lält som träskepp. Man vann i detta afseende visshet genom otvannamnda experimenter. For kort ud sedan uppfördes vid Shoeburyness en mälskjutningstvafla, 20 tot lång och 10 tot hög samt gjord at alldeles samma materlaller och styrka som Warriors bredsida. Under en och en halt dag utsattes detta mål för det svåraste prof. Soliua 68-, 100och 2v0-pundiga kulor riktades emot detsamma, särskilda eller i salvor af tre och sex kanouer i sender, men allt utan verkan. Kulorna Hogo sonder i hagelskurar af jeruflisor. Målskjutningstaflan danade och blef på sina stallen nästan eldrod af hetta, men ingen projekul travgde igenom dess jernpansar. Warrior och dess systerskepp ansägos derföre som osärbara, och krigsdepartementet mäste erkänna att amiralltetet konstruerat ett skepp, som det, (krigsdepartementet), ej kunde gora någon skada. Men segern stannade ej länge på denna sida. Under loppet af experimenterna vid Shoeburynoss hade man observerat, att skadorna som på jernplåtarne åstadkommos af den gamla slätborrade 68-pundaren, voro större än de som ästadkommos af skott från den refflade armstrongska 110-pundaren. Denna -keubara ötverlagsenhet hos den gamla kanonen berodde på dess större krutladdning och kulans af denna orsak storre begynnelsehasughet, eller med andra ord sagdt, på den storre hastighet, hvarmed kulan lemnade kanonen. Med armstrongskanoner är kulans nastighet trån 1, 190 till 1,200 foti sekunden. Men den vigtiga skilnaden emellan dessa båda slag af kanoner är, att med den gamla slatborrade kanonen altskjutna kulor efter 1,500 lots lopp till folje af luftens motstånd be:ydligt förlora sin hastighet och på 10,000 fots atstånd falla till marken, hvaremot den spetsiga formen af armstrongskanonens kula och den rullande rörelse, som refflingen meddelar henne, göra att kulan med nästan oforminskad hastighet går 20,000 fot och derutöfver. Haraf blir följden att om en armstrongskanon och en gammal slätborrad kanon afskjutas alldeles på samma gång, hinner kulan från den senare väl till en början långt före kulan från den förra; men efter en fart af 2,000 fot är bådas hastighet lika, efter 3,500 fots fart hinner armstrongskanonens spetsiga projektil upp den slätborrade kanonens kula och på omkring 9,000 fots afstånd från kanonen stöter den senare emot jorden, medan armstrongskulan ännu är i midten af sitt lopp och har fyra gånger den andra kulans hastighet och kraft. Men om man på kort afstånd mot en jerntafla skjuter tvenne massiva kulor, den ena med 1,600 och den andra med 1,200 fots hastighet i sekunden, hejdas bådas fart med ens och inom en tid som blott utgör en ringa bråkdel af en sekund; det soljer deraf att den projektil som går hastigast gör en skada som är vida större än den, hvilken den andra åstadkommer, och står i proportion till den större krutladdningen. På nära håll är derföre 68-pundaren med sin starka krutladdning mera forstörande för pansarbeklädningen än den 110-pundiga armstrongskanonen. H—