Göteborgsposten – 16 april 1862, sida 1

Jr visade på nägon bestämd punkt utan förde sina singrar rundtomkring ansigtet. i — Jag kan icke bestämdt säga hvar, jag vet ej om det var i ögonbrynen eller ögonen, men det fanns bestämdt någonting underligt i hans ansigte. — Ah, mr Carlyle, då Barbara underrättade mig, att Thorn var här, trode Jag benne icke; det skulle varit detsamma som att tro på ett slut å mina lidanden, på lyckan, och det är längesedan jag slutade att hoppas någonting dylikt. — Man bör aldrig förlora modet eller tvifla på Försynen! sade advokaten. Hör, Richard, nu måste vi skiljas ! Er mor väntar er med oroligt klappande bjerta; skynda till henne. Behofver ni penningar? Richard sänkte hufvudet, som om han icke vågade svara. — Hör nu, tala uppriktigt, behöfver ni penningar ? — Ja, stammade han till svar; jag har under lång tid varit sjuk, jag har ej kunnat arbeta och jag har måst skuldsätta mig något. — Se här, tag detta, tillade Carlyle och lade i bans hand en sedel om 20 pund. — Och, fortfor han, vill ni, att jag nu skall göra er sällskap? — Nej, jag går helst ensam. Ni är för väl känd här i trakten, och om ni följde mig, skulle någon kunna komma och slå sig tillsammans med oss på vägen, för att samtala med er. Carlyle trodde sig likväl böra följa honom till rådman