Göteborgsposten – 16 april 1862, sida 1

en i regeringens smak. Liksom de stora armeleveranserna äro ställda på entreprenad, äro denna gång landtdagsvalen äfven gjorda till en entreprise och denna stora konsttunonella garanti, denna folkets rätt att bilda sin egen kammare, tillhör ej längre faktiskt valförsamligarna, utan ett slags representatifi kronobageri. Det är i sanning lätt att förutse, att majoriteten af de sålunda nybakade representanterna skola blifva af äktaste monarkiska surdeg och, om icke just genuina kommissknallar, åtminstone hvad man i det tyska bageriet kallar Pumpernickar. Vi skola icke uppehålla oss vid Garibaldis triumftåg i norra Italien. Det glader oss att han upptagit den svenska iden om bildande af skarpskytteföreningar. Vår nye krigsminister intresserar sig, som bekant är, för samma nationella rörelse. Det är åter en ny beröringspunkt mellan oss och Italien. Vi skola ej heller söka följa den mevicanska frågan genom alla dess nya ätventyr. I sjeltva verket ser det ut som vore detta en af de frågor, som någongång fabriceras 1 Paris for ögonblickets ändamäl, men som sätter den store politiske uppfinnaren i stort bryderi med afseends på hvad han rätteligen skall göra med dem etterät. Den skall under alla omständigheter, boppas vi, icke vålla nägon verldsomvaltning, lika litet som den elJest ganska allvarsamma frågan här i vårt eget land om jernvagen öster eller vester vm Sommen. Deremot hafva vi under ögonen en fråga, som innefattar, om icke en verldsrevoluuon, dock möjligheten af en högst beklaglig katastrof, Skall Lunds domkyrka ramla ner eller skall den kunna räddas i sista ögonblicket? (En hten brhangsträga är den, huruvida, i fall den verkhgen är domd att ramla, den då skall falla åt söder eller norr.) Så långe har då professor Brunius haft det gamla monument under sin behandling, tills det verkligen nu står på vippen! Jag vet icke om vi känner professor Brunius; en ganska utmärkt latinare, som i en följd af år varit professor i — grekiskan, men framför allt stor murare och dråphg byggmästare. I denna senare egenskap har ban vida öfvergått både Homerus och Virgilius och har icke blow gjort sig ett namn, utan bildat ett slags ny gotisk stil, kallad som sig höfves: den götiskt-brunianska. I Skåne, der man företrädesvis dragit sig till nytta denna märkvärdiga mans geni, har han diverse gånger lappat ihop 300 kyrkor och nybyggt både tempel och slott, men framför allt har han gjort sig berömd för sitt arbete på nordens äldsta metropolitankyrka. Tegnr skref redan på sin tid om denna kyrka: nesees Månghundra år, som templet står, jemnt något fattas uppå det; der bygges förgälves, år ut, år in, och dertill Finn Å är skuld, ej domkyrkorådet. Homerus-Virgilius-Brunius associerade sig sedan med jätten Finn, på så sätt, att den sistnämnde intressenten allt tramgent tog skullen på sig, hvaremot professoren lagade så itt han aldrig var domkyrkan något skyldig, itan tvärtom. Och så — lappades det, och appades och lappades ,år ut, år in.Det var en tid, då den lärde professorn entaf betraktade Lunds domkyrka som sin. Han födde icke denna ko, men han mjolkade len. Han disponerade öfver den som honom sodt syntes och han var den man, som icke ät någon ,ovederbörande blanda sig i denna dans affär. Ordqvick, som han är, tramfor llt i den grofkorniga arten, dräpande, ej blott !. — — 2