Göteborgsposten – 16 april 1862, sida 1

AV VV OA — — Men hvarföre vägrar ni? hvilka äro edra skäl derför? — Jag kan ej alltid lemna skäl för mitt handlingssätt. Såsom jag sade ni, skall i morgon få underrättelser ifrån mig. Med dessa ord steg advokaten upp och följde Thorn ända till förstugan, hvars dörr han omsorgsfullt låste igen, derpå vände han tillbaka in och öppnade för Richard. — Nå, Richard, ropade han ifrigt till honom, är det samme man? — Nej, ban liknar honom icke det ringaste. Carlyle, som visste att, när så behöfdes, beherrska sina rörelser och dölja för verldens ögon, hvad ban inom sig rönte, kunde nu icke afhålla sig från att gifva fritt lopp åt sin glädje. Han var lycklig, verkligt lycklig. Han kände sig liksom lättad från en stor tyngd, ty denne Thorn, mot hvilken hans misstankar någon tid varit riktade, höll han riktigt af, ban rönte för honom en liflig sympati, och han hade svårt för att tro, det en man med en så rättfram karakter kunnat göra sig skyldig till ett mord. Han föresatte sig derföre också nu att af hela sin själ egna sig åt hans sak och bjelpa hunom ur hans förvirring. — De likna hvarandra allsicke, fortfor Richard ; de äro till ansigte och gestalt hvarandra så olika som natt och dag. Den andre, den verklige Thorn, hade ofta, oaktadt hans ansigtes regelbundna och verkligt vackra anletsdrag, ett dämoniskt uttryck. Än mera, Hallijohns mördare hade någonting bisarrt. — Hvar? frågade Carlyle, då han såg att Richard icke