Göteborgsposten – 16 april 1862, sida 1

—— rst —— —— våra dagar går på och kanoniserar japanska helgon, är visserligen icke synnerligt tidenhgt, det är narrakugt, det är tillochmed un der den nuvarande stämningen i sjelfva Kyrkostaten litet dumt, men det är dock jemsörelsevis af mycken oskyldighet, man kan förarga sig derofver, riktigast gör man dock : att skratta deråt. Men den lille påfven Toulouse gör skandal och skall uppväcka alla förnuftiga transka medborgares härm. Allt detta skall likval på ett sätt hafva sin nytta, och i en vid omkrets äfven utom Frankrike, Om något skall kunna gifva prelaturen en dödsstot, så är det just dylika excesser. Den omständigheten, att det blif ver för hela verlden fullt uppenbart, att högkyrkan icke lärt något och aldrig skall lära något af årbundradenas likväl ganska tydliga vinkar och förmaningar, skall blifva det atgörande momentet i den andliga frihetens kamp mot obskurantismen och traditionerna. Konungaväldet har i vår tid snart någothvarstådes (vi undantaga naturligttvis Preussen), förstått att modifiera sig efter tiden och om det ännu kan finnas en Friedrich Wilhelm, måste man dock sanningsenligt medgifva, ati tronerna i allmänhet bekladas at man med andra åsigter och förnuftigare tendenser, än för 100 år sedan; men en päfve blifver allud en påfve, en biskop likaledes alltid en biskop och en prost alltid — något mer än en van: hg prest. Detta är det normala otver allt. Um man på några ställen firar gladjesester ofver 4,000 massakrerade kättare, toctoljer man annorstädes gamla gubbar, som våga hysa ett tvifvel om en viss dogms absoluta danmng och kastar från kyrkogården liket at en qvinna, som i lifstiden torsummat att upptylla den oller den kyrkliga formaliteten; den ena gången är det en katolsk erkebiskop, som ansar med andens svärd, den andra gängen är det ett svart konsistorium, som huserar vildt med rnitets eldgaffel. Formen är vexlande, anden är öfverallt ungesär densamma. Men det är detta skramlande och anfäktande med den ortodoxa och priviligierade lärans svärd och eldgafflar, som skall väcka hela verlden till andlig frihet och drifva ewancipationen framät. Erkebiskopen af Toulouse i sitt höga ecklesiastiska berserkerraseri är oss alla en valkommen ursinnig, det är endast den lömskt krypande och fredligt mördande jesuitismen, som egentligen är farlig. i Man är naturligtvis ytterst spänd på utgången af de nya valen i Preussen. Det skulle förvåna oss, om regeringen icke ginge al med segern. Vi hafva hela tiden utgätt trån den förutsättningen, att H. M. konung Friedrich Wilhelm Känner sitt folk-. Napoleon d. 3:dje hade icke heller vågat sin statskupp, om han ej på förhand kannt sina Pappenheimare. Det är sannt, att professorerna vid åtskilliga af de preussiska universiteterna sätta sig på tvären och göra sjelfständighet, men hvad skola de förmå mot 10,000 verkliga titularråder, mot hela denna legion af adjutanter, hosjunkare, hof-komakare, hofskraddare, hofmarskalker, holborstoindare, hofkamrerare och hotbarberare? Det galler att skapa en stark konungamakt och den skall af dessa hofhorrar blifva skapad. Det är betecknande för hela den preussiska statsorganisationen, att den nya valforrättningen i väsendtlig mån är ställd på — leverans. Hvar och en som gör i kronoleveranser, och dessa äro i Preussen otaliga, har denna gång rått sig det vilkor föreskrifvet, att jemte så och så många säckar mjöl till kasernerna, så och så många tunnor kött, så och så många alnar kommisskläde, så och så många tusen egel till nya offentliga byggningar, så och så många träd ostron till det kongliga köket, illika leverera en deputerad, och naturligtvis ——— — ——