Göteborgsposten – 16 april 1862, sida 1

—— —— — — —— — i sak, visste han att hålla profanum vulgus på atstånd från en kyrka, den endast lan rik ugt forstod, riktigt kunde utantill, rikuge ha da examinerat och otetoskopiserat, och der han ensam kände medlen till avt karera tö ärbundradenas krämpor. När han, denne nye Vir gilius, hvilken satt i sakulteten som en Homerunordinarius et regius, vandrande i, sinkyrk: med muraretröjan utanpå professorsrocken oct reparerade, restaurerade, var han farlig att rörs vid, och man erinrar sig bland annat huru: som en viss president, hvilken en gång vå gade sig in för att bese katedralen och tillå s1g genera den store arkitekten med nägra törfrågningar, blef så pass allvarsawt affärdad, att han trån den tiden aktade sig alt enpassera Lunds domkyrka på en mils afstånd törbi. ,Ahl! — yttrade presidenten i fråga ganska oskyldigt, i det han midt på stora gängen vände sig om på sin klack, — , detta ar den så mycket omtalade nya orgeln 2 Nej! — skrek Brunius med hela egendomligheten af sin läspande stämma, — nej hr presiden! det är — predikstolen, (Han tillade något om diverse andra slags stolar, som vi at goda skäl törbigå.) Emellertid, hur nu professorn har lappat och bur jätten Finn har ruskat och ruskat, så hänger domkyrkans hvalt på ett hår och staden Lund våntar med oro att en natt bli uppväckt af en forskracklig skräll, skakande nesa Lundaslätt i dess leriga grundvalar. Kyrkans nya arkitekt bar hatt det verkliga modet att ensam på en oändlig stege klitva upp under hvaltvet och undersoka det, hvaretter han funnit talande skal för att — alstanga kyrkans hela skepp; gudstjensten är inkuappad och församlingen får om söndagarne stå utanfor på Lundagård och tänka sig en uppbygglig predikan. Men professurn och kyrkoberdeu Brunius, som nu en gång är välbergad från alveniyret, har förmodligen vid allt detta en strimodig barang tillhands, hvilken på elegant latin i brumansk anda torde kunna ätergitvas sälunda: Kycorenni puram Helvetiam et in voldum septem mille sacramensca diabolorum vacrasibas totaliter hela serBpet qum-tionis! Med afseende på frågan om , åt hvad båll, torde nu en intressaut casus kunna bli algjord. For några år sedan blef på ett al Lunds ,hoteller en butelj punsch obetald, — e) den första, ej den sista, men ,denna gångon hade man skål, ty den utgjorde föremålet för ett vad mellan tvenne skämtsamma studenter rörande den frågan huruvida domkyrkan, om den en gång i tiden ramlade ner, skulle falla åt den oller den sidan. Källarmästaren, som i botten var en menniskovän, tog sitt parti att tåligt vänta på liqviden till e0 gång i tiden och han respekterade vadets helgd. Nu bör ban kunna tå sin butelj betald; ty hvem vet, om icke det snart skal visa sig som en ,fuait accompli, hvad hav vid det utlltället endast betraktade som eu förbaskadt pålutt af de inmariga kanaljernal0. 0.