Göteborgsposten – 15 april 1862, sida 1

Men det är isynnerhet i poemet Aurora, som den anonyme skalden uttalat sina åsigter om sin nations fornoch framtid. Likasom Dante gör sin Beatrice till symbolen af sin tro, till teologiens förkroppsligade väsen, så gör äfven den anonyme skalden sin älskade till bilden af och idealet för sina patri otiska förhoppningar. Han säger det rent ut: han har vandrat genom helvetet liksom Dante och liksom denne har han haft en nådens och barmhertigens qvinna till sin ledsagerska... en Beatrice lika skön som den andra, men mycket mera kristen, ty hon har ej valt himlen till sin boning, till skydd mot lidandena härnere; hon har med sin vän stannat qvar bär på jorden. De hafva mött hvarandra, sorgsna och nedslagna, i högre sserer, liksom tvenne svarta skyar, som, i det de mötas i luften, utgjuta strömmar af tårar, men äfven nedrifva den blixt, som genomborrar himlahvalfvet och låter oss se Guds flammande boning. Det är denna Beatrice, som är hans tankars förtrogna här på jorden; för henne berättar han alla sina känslor, sina aningar; hans nation och hans älskarinna sammanblandas, så att de bli till ett i denna dikt. Denna börjar med beskrifningen påen af dessa herrliga italienska nätter, som redan förut inspirerat så mången. Försänkt i ljuf hänryckning, inandas det älskande paret aftonluftens friska svalka och betraktar det ofantliga stjernbeströdda himlahvalfvet. Hvilket lugn! hvilken stillhet och frid! Hela verlden liknar en ofantlig harpa ... En storartad intrycksfull sång ljuder, det är sången från sferernas harmoni... Men i densamma saknas ju dock en ton? I denna ljusknippa tyckes en stråle vara sönderbruten. O, min syster, säger han, hvad är det för en ton, som gått forlorad för lifvets harpa; säg, hvad det är för en stjerna som förmörkats, men säkerligen dock icke slocknat! Uttala detta namn: Polen! Gud hör oss kanske vid en sådan timme som denna, och han skall från dina läppar mottaga denna förlorade ton,han skall ånyo inmänga den i sin glänsande hymn... Ah! dina läppar skälfva, och ditt beklämda bröst kan knappast utsläppa en enda suck... Gud skall forstå dig, min älskade, Han vet nog, att denna suck nui dag är det enda namn ditt fädernesland bär... Längre fram sjunger skalden: Vi äro födda faderoch moderlösa; vi äro födda efter vår faders död och vi ha haft vår egen moders graf till vår vagga; modrens ömma blick har aldrig glänst öfver våra oskuldsfulla barnaleenden; det är ej mot en varmt böljande barm, utan mot den kalla grafstenen på kyrkogården, som vi lutat våra hufvuden. Bland vår skalds öfriga verk, nämnas såsom de förnämsta hans Psalmer, hvari fosterlandskärleken sjunges uti toner af djupt religiöst, nästan svärmiskt innehåll. Iridion, som afhandlar skymningsdagarne för vest-romerska rikets bestånd, då det forna verldsriket var en lekboll för den förste, djerfvaste äfventyrare, och de lägsta laster besudlade tronen: denna dikt som är af en vild, men på samma gång tilldragande skönhet, innehåller äfven en profetia öfver de förhållanden i Italien, som våra dagar kunna förete, och hänvisa vi läsaren till ÅRevoe des deux Mondes för d. 1 januari d. å., der detta märkliga skaldestycke är omständligt skildrat;Den helvetiska komedien är äfven ett poem af framstående art och väl värdt att framhållas. Den anonyme polske skaldens namn var Sigismund Napoleon grefve till Korwin Krasinski. Han föddes år 1812 och bars till dopet af kejsar Napoleon 1:ste. Hans familj är gammal och befryndad med flera regerande hus. Hans far, general Vincent Krasinski,