Göteborgsposten – 15 april 1862, sida 1

från tråden och genast vända tillbaka in bland dem. Hennes kinder bleknade och hennes läppar darrade. — Det ar så qvalmigt härinne, att man riktigt kan qväfvas! utbrast hon liksom till ursäkt. Jag vill göra ett slag genom trädgården. Vid dessa ord kastade hon en mörk schal öfver sina skuldror och skyndade ut. Då hon kom fram till planteringen, vågade hon hvarken stanna eller gå in bland träden. Hon blef redan varse Richards ansigte! Huru förändradt var det icke! Hvad hon led af att se honom så blek, så mager och orolig. — Richard, min stackars bror, hviskade hon med en upprörd och beklagande ton, jag vågar ej dröja här ett ögonblick. Min far är hemma. — Och kan jag då icke få träffa min mor? — Kan det väl låta sig göra nu? Vi måste vänta tills i morgon åtminstone. — Omöjligt. Jag är rädd, och tror mig oupphörligt ha någon förföljare i hälarne. — Mod, min bror, och framför allt tålighet! Thorn, anstiftaren till allt detta onda... — Ah! förbannelse öfver honom! mumlade Richard i raseri. — Nåväl, fortfor Barbara, vi äro honom på spåren, så tro vi åtminstone. Det finnes i detta ögonblick en person med samma namn i West Lynne, du måste ovilkorligen i oss, om det är han. — Må jag så se honom! upprepade han med haatende