Göteborgsposten – 15 april 1862, sida 1

— — — —— det beröm, alla de lagrar, som man så uppriktigt erbjöd honom, förbytes till rörelse, då man får veta, att denna tillbakadragenbet var på samma gång en försoningshandling, genom hvilken skalden bad om misskund och tystnad för en annan, och att skalden såsom skald offrade sitt eget namn i en efterverld, för att dermed återköpa en brottslig fars. Denve var nemligen bland dem, som en gång förrådde sitt fosterland åt Ryssland, och sonen aftvådde denna vanärans skamfläck genom de mest hänförande sånger till Polen. Han sjöng för sina landsmän ötver lidandets, öfver martyrskapets skönhet, öfver dess strålande sken bredvid despotismens mörker — och hans landsmän äro i denna stund ett det religiösaste folk bland alla. Han sjöng för dem om att tåligt vänta, att möta våldsmaktens svärd blott med korset, att böja hufvudet under skarprättarebilan — och de göra det. De ha ej hojt ett finger, för att slå igen, då vildsinta kosacker eller ryssar riktat lansen eller knutpiskan emot dem; de ha tvärtom sjelfva rifvit upp skjortan från bröstet och inbjudit förtryckarne att göra detta, blottadt och obeväpnadt, till mål för sina spjut och kulor. — Och det var årsdagen af hans död d. 24 sebr. i fjol som polackarne begåfvo sig till templet i Warschau, för att med en andaktsfull messa fira minnet af ein anonyme skald — och dermed äfven gifva signalen till den obevåpnade revolution, som då utbröt och inför hvilken alla ryssars sjelfherrskare stått förvirrad, ty hvad skulle han väl kunna göra med ett folk, som i sorgdrägt och utan vapen blott sjöng sin okände skalds psalmer, och som på alla hans proklamationer och frågor endast svarade med ett ord, men ett ord som eger en djup, af alla fattlig betydelse, ett ord som lifvar blicken, färgar kinden och höjer bröstet i lyckliga ögonblick, men beslöjar ögat, ger ansigtet ett smärtsamt drag och pressar ur bröstet suckar i olyckans stund — och detta ord var: fäderneslandet ! Läsaren minnes måhända ett skaldestycke af vår hädangångne Karl Kullberg, benämndt: Den sista menniskan. Skalden framställer häri en ärelysten och njutningslysten varelse. Hela menskligheten dör undan, och han är till slut alldeles ensam. Han frossar af allt detta jordens goda, han samlar omkring sig guld och juveler, han ropar stolt: jag är den rikaste menniska på jorden! Söderns ädlaste drufvor skumma i hans pokaler, jordens och hafvets finaste kräsligheter smeka hans gom; vällustigt utsträcker han sina lemmar på sybaritiska kuddar och ropar: jag är den mest välmående menniska på jorden! Men han finner slutligen, att ingen lyssnar till honom, han är ensam, och nu börja hans lidanden. Han söker en menniska, och under detta sökande sjunker han ned, dör usel — han, egare af hela jorden! Ungefär samma stora ämne har Polens okände skald omsjungit. Det är en man, som förrådt sitt fädernesland för snöd vinnings skull. Menniskoslägtet dör ut och den äregirige samlar ihop, han tager arf efter hela menskligheten, och så skall han en dag teckna upp i sin stora bok alla de riken och länder som han eger. Han rår om hela jorden, hela, hela jorden, utom en enda liten fläck, en liten obetydlighet i jemförelse med hvad han har — men denna obetydlighet är hans fädernesland. Han går för att söka upp det, ty han vill ega det, han vill kalla äfven den plats, der hans vagga stod, för sin, men han finner det icke, det är borta, och han neddignar slutligen döende af matthet, men innan hans öga slocknar får han se den nedgående aftonsolen åter bryta sina strålar på det gyldene korset i en kyrka i hans forna fosterland — och han dör. ret mmR ER RER