Göteborgsposten – 15 april 1862, sida 1

andedrag och ett rof för den häftigaste rörelse; ja, må man låta mig få se honom. Barbara gick fram och tillbaka. — Min far följer mig kanske med sina ögon, sade hon, förundra dig derföre icke, att jag går så här. Om jag stannade, skulle han gissa att jag talade med någon. Denne Thorn, fortfor hon promenerande, har ett mycket distingeradt utseende; hans klädsel är utsökt och han tycks vara svag för briljanter. — Det är han! det är min man! afbröt Richard. — Carlyle skall laga så att du kan sjelf få öfvertyga dig derom, tillade hon, i det hon hastigt stannade och lutade sig ned, för att knyta ett band på sin sko. Är du väl säker om, att du skulle känna igen honom ? — Jag, säker om att känna igen honom? var utan fruktan! Hans drag äro ingraverade här med blodiga linier! sade han och slog sig för pannan. Men hvar skall jag få träffa honom, Barbara? — Jag vet icke. Kom hit i morgon vid skymningen, och jag skall kanske då kunna underrätta dig derom. Salongsfönstret öppnades hastigt, och rådmannens stentorsstämma lät höra sig. — Barbara, ropade han, det är tid på att du kommer in igen, du kan annars förkyla dig. — Richard, mumlade den stackars flickan, kom bestämdt bit i morgon. Farväl! Dagen derefter begaf Barbara sig, utan att bry sig om bvad man skulle prata derom, ånyo till Carlyles kontor.