Göteborgsposten – 14 april 1862, sida 1

att samtala med ett vittne som var djupt invigdt i Swinfeoska tamiljens hemligheter. Detta vittne hade berättat honom en sak, hvilken koumit båren ati resa sig på hans hufvud. Mrs Dymfens förre advokat hade vid delfåendet af samma hemlighet blifvit lika förfärad och utropat ÅGode Gud! det är som om ni tagit af mig femton uns blod! Hvaruti denna förskräckliga hemlighet bestod har ej blifvit bekant, men att den ej på något direkt sätt rört mrs Swinfen kan man med temlig visshet sluta deraf, att Kennedy just vid denna tid började bli förälskad i henne. Det var icke underligt att han med de känslor han hyste tor mrs Swiufen, lät leda sig af henue. Sälunda förmådde hon honom att lemna Birmingham, der han hade en befattning hvilken inbringade honom 8 å 900 pund stel. om året. Mrs Swinton yttrade vid detta tillfälle att hon med glädje skulle ersätta honom alla hans uppoffringar. Sedan Kennedy flyttat till London skötte han med ännu större ifver rättegången och egnade sig på lediga stunder åt sin kärlek. Mycket sentimentalt snack utbyttes under tiden emellan de båda älskande. Sålunda hade de en gång gjort en lustfärd till en liten ö i någon mindre sjö i närheten at London. Mrs Sviusen föreslog att de skulle kalla denna o för Hoppets 0, ty deras torhoppningar vore gemensamma(). Foljande dag vexlade de ringar. Längre tram skref hon till honom med uttryck at ängslan såval tör hans som for hennes skull. — ÅIngen framgång skulie bli välkommen tör henne savida den ej mediorde lagerkransen åt honom. Hon hoppades atv Gud skulle vara med honom och upphöja honom på tinnarne af arans tempel. Under tiden blet det för rattegångons skull nödvändigt för urs Svwinteu att svälla en borgen för 2,000 pund. Detta var omojlige for henne. Utan tvekan anskafsade kennedy dessa penningar på sitt eget namn, ehuru han skulle varit rumerad om rättegången ej slutats will tormån for mrs Swinfen. Hon uttryckte då sin tacksamhet och skref i ett bret ull honom att om ej han varit skulle bon redan för länge sedan ha gifvit sin sak ftörlorad. Emellerud hade Kennedy på denna rätcegang uppofirat så mycket, att han, med al seende på den stora risk för hvilken såväl han som hon utsatte sig, uppmanade henne avl söka ingå någon slags ofverenskommelse med motparten. Hon skulle på detta sätt rädda något undan det skeppsbrott, hvilket en mycket möjlig ogynnsam utgång at målet nödvändigt maste medtora. Hon svarade derpå att hon skattade hans tramgång lika hogt som sin egen, men att hon skulle bli i stånd att belöna honom med 20,000 pund, ifall eaken aflöpte lyckligt. Kennedy stod länge emot, men lät sluthgen otvertala sig at denna qvinna, hvars intelligens var lika stor som hans egen, och som numera lyckats vinna ett otroligt välde öfver honom. Kättegången fick så småningom ett allt gynsammare utseende. Efter tre års förlopp hade den framskridit så långt att mrs Swinfen en dag med skäl kunde skritva till Kennedy: ÅJag tror nu att ni kan vara säker om edra 20,000 pund. Emellertid nådde ett rykte fram till Kennedy, hvilket berättade att mis Swinten ämnade gifta om sig — och icke med honom. Han skref då till henne med förfrågan om detta var sannt. Hon gaf härpå ett undvikande svar. Under tiden hade mrs Swinsen vunnit processen. Kennedy, som började tvifla på den förut så mycket tillbedda damen skref ett bref till henne, i hvilket han begärde att få någon säkerhet för de af henne utlofvade 20,000 punden. Ett parlamentsval förekom straxt derefter och han