Göteborgsposten – 14 april 1862, sida 1

— Det kan jag ej säga nu, ty det beböfver man tänka på. Låt mig genast få veta, då han är kommen, Barbara. — Naturligtvis. Det är emellertid mycket möjligt, att han icke beböfver penningar, och att han blott vill träffa vår mor. Han har alltid varit henne så tillgifven. — Jag måste lemna er nu, sade mr Carlyle och tog hennes hand, som han tryckte till afsked. Någon plötshg tanke föll honom in, så att han vände om och gick några steg nedåt allsen med henne, utan att släppa hennes hand. Han var troligen alldeles omedveten att han höll den i sin, men hon var det icke. — Ni vet, Barbara, att om han skulle behöfva penningar och mrs Hare har svårt för att genast skaffa dem, så kan jag lemna honom dem, såsom jag gjorde sist. — Tack, tack, Archibald. Min mor vet nog, att hon i sådant fall alltid kan räkna på er. — Den unga flickans blickar, som talade så tydligt om tacksamhet, strålade i denna stund henne ovetande af en ännu varmare känsla. Carlyle sade henne farväl och skyndade med snabba steg upp mot slottet. Han gick in i salongen, ursäktade sig för det han låtit vänta på sig, under förevänning att han på återvägen från Lynneborough måst gå inom på sitt kontor. Lady Isabel stod med hopbitna läppar och blott teg. Carlyle, som ej anade någonting, fästade dervid ingen uppmärksamhet. — Men hvad ville då, Barbara? frågade miss Carlyle under middagen. — Hon kom för att tala med mig om en affär, gen