bedragen på 20,000 pund, hvilket hade varit nästan lika svårt. Det blef rättegång om sa: ken. De 20,000 punden fick han, men som damernas hjertan ej lyda under engelska ju risdiktionen och icke heller under någon annan — de klappa i lycklig okunnighet om al annan rätt än den nycktulle guden Amors — så var och förblef han at med den älskade Ur rättegångsforhandlingarne meddela vi om denna kuriosa sak följande: En advokat, mr Charles Kennedy, blet i mars månad 1856 presenterad för en enka, mrs Swinfen, hvilken just vid denna tid hade en rättegång om besittningen af en betydligare egendom. Rättvisan var på hennes vida, men denna rättegång hotade dock att gå olyckligt för henne, vare sig au att hennes rättegångsbiträden voro odugliga eller domrarne i saken partiska. Sjelt trodde hon att båda delarne var fallet. Vid det tillfälle då Kennedy gjorde mrs Swintens bekantskap inbjöd hon honom på frukost och trågade honom till råds angående sin process. Det var då fråga om en kompromiss för att afgörs rättegången. Men som deuna kompromiss ansågs skola bli benägen att atdoma saken till mrs Swinfens nackdel, så rådde Kennedy henne, ehuru under mycken tvekan, till att motsätta sig kompromissen. Mrs Swinten toreslog efter en tids förlopp Kennedy att bli hennes sakförare, i stället för den hon förut hade och med hvilken hon, som sagdi, var missnöjd. Kennedy antog sig saken efter ätskilliga betänkligheter, och stadgade dervid det vilkore att han skulle ha hela ledningen deraf. Sedan detta var arrangeradt fortgick rättegången en tid på samma sätt som förut. Mrs Swinfen bodde under tiden på den omtvistade egendomen. Men hennes motståndare, en kapten Swinfen, hade på sin sakforares råd beslutat taga samma egendom i besittning, enär processen skridit så långt att han när som helst kunde göra det. Så påstod åtminstone sakföraren. Emellertid hade mrs Swinfen fått underrättelse härom, och då kaptenen i sällskap med sin moder anlände, möttes han på tröskeln af mrs Swinfen med en laudad pistol i handen, beredd at skjuta ned den tappre kaptenen, ifall han skulle vilja våldföra det engelska hemmets belgd. Kaptenen drog sig tillbaka, och som hans rättigheter väl ej varit så säkra, återkom han ej vidare. Då kaptenen aflagsnade sig afskot mrs Swinfen på trots sin pistol och var dymedelst nära att skrämma lifvet ur kaptenens fru moder. Då Kennedy åtog sig mrs Swiutens rättegång yttrade hon: Ni står vu i begrepp att göra mycket för mig, mr Kennedy, menu ui vet hurudan min ställning är. Jag kau ej nu ersätta ert besvär och edra kostnader, men jag skall framdeles frikostigt göra det. Härpå svarade mr Kennedy att han väl visste detta och gjort sig beredd att vänta. Han var bosatt i Birmingham, men reste ofta til London, arbetade träget för rättegången och ädrog sig mycken fiendskap af mrs Swinfeus motståndare. Under tiden skref mrs Swinfen mycket erkänsamma bref till honom. Gud giver oss ofta vänner då vi minst vänta det skref bon en gång. Under tiden forsvummade mr Kennedy för honom vinstbringande rättegångar, men då han nämnde detta för henne yttrade hon: Bry er ej derom, jag skall ersätta det. Ett ömmare förbållande hade emellertid uppstått emellan mr Kennedy och hans klient. Vi skola stå eller falla med hvarandrayttrade hon ofta. Åfven sade bon att hon, ifall saken misslyckades, skulle bli hans skrifvare, ty hon ville aldrig skiljas ifrän honom. Under rättegångens lopp kom Kennedy