Göteborgsposten – 12 april 1862, sida 1

AA — — —— 0 var den Digter, som svermende-fiin Henstirrer mod Öuske-Landet, var han Nerudas Violin, Og var han slet ikke Ander! 0 var jeg Nerudas Bue myg — Ei Önskernes Formaal er blandet! — Du mildeste Gud, hvor han skulde faae Stryg, Og stryg og slet ikke Andet! Man torde erinra sig, att krönikeskrifva ren för någon tid sedan meddelade ett och annat, från Kristinehamn honom tillsändt, angående hrr Smitt Bergströms derstädes då pågående representationer, hvilka omfattade den största repertoire, från Axel och Valborg ände ned till burleska monologer. Det fällda omdömet synes ej hafva sallit hr Smitt ismaken, hvarföre samma ungdomsvärma, hvarmed han fordom upptradt hos hr Weselius och jag tror äfven hos salig Djurström, tuttat eld på hans konstnärs-krutdurk som sprungit i luften och kondenserat sig i form af ett bre! ull Redaktionen af Göteborgs-Posten, hvilket benäget blifvit stäldt till krönikeskrifvarens disposition. Ett så dyrbart fynd kan han omöjligt låta ligga obegagnadt. Han gjorde då orätt både mot hr Smitt och den publik här, som tyvärr ej får göra bekantskap med hr Smitt på annat sätt än genom hans skrifter. Till att börja med vill hr S. bevisa, att krönikeskrifvaren begått en anakronism, i det han yttrat, att samtliga våra ambulatoriska teatersällskaper för ett tiotal af år sedan lefde i ett kalikåoch guldpapperstidehvarf. Herr S. yttrar: ,,Detta är redan en felräkning af Red., ty för öfver 20 år sedan hade (åtminstone en del teaterföreståndare) rätt så vackra och dyrbara kostymer, som de, hvilka Tyska operasällskapet förnärvarande presenterar sig i for publiken. — Huru vet han det? kunde man fråga. Hade hr S. t. ex. sett uppsättningen at Trollsiojten, så skulle han finna att han vederlagt sig sjelf. Hvad uppsättningen at Axel och Valborg vidkommer, vill ej hr 8. plaidera för den, utan låter ,saken tala för sig sjelf. Derefter öfvergår hr 8. till hvad han kallar upplysningen, det vill säga belysningen, ty någon upplysning lemnas ej. Visserligen har hr S. i brefvet innefattat tvenne af hans med egen hand skrifna intyg, naturligtvis obevittnade och obestyrkta, af hvilka i det ena intygas, att hrr Smitt Bergström vid sina representationer i Kristinehamn till salongens upplysning användt samma lampa, som dertill begagnats af andra arr teaterdirektörer, och i det andra, att ända till i törstugor och trappor begagnats stearinljus (i brist af lampor, som vid teatern icke finnas). — Det finns således ej lampor, och då skulle man anse hr S. för en trollkarl, som kunnat begagna samma lampa, som andra arr teaterdirektörer, om man ej visste, att för Gud och en teaterdirektör är ingenting omojigt! — Man brukar fråga: Hvarföre ekref Paulus till de Romare? — och svaret är: emedan har ej var hos dem. Det hade sannerligen för hr S. varit bättre att resa hit och offentligt visa, att han upparbetat sig ur det omnämnda kalikåoch guldpapperstideovarfvet, än att skriftligen komma med sådana upplysningar. Måhända skulle han här kunnat inna den rättvisa, som han förnärvarande är på jagt efter i Wermlands skogar, och till hvara påträffande han önskas all möjlig lycka och framgång af krönikeskrifvaren. Göteborgs museum börjar blifva alltmera inlitadt: de toma salarne börja fylla sig och samma mån blifva äfven besöken derstädes ifligare. Snickares och mobelhandlares branshe är dock hittills den som hat öfvervigten. Bland expositionsartiklar, som på senare tiden illkommit, förtjona att nämnas: trenne af måaremästaren P. C. Rusch utställda bord: det na, ett mindre, i hvitt och guld, med en å kifvan i färger fint, omsorgsfullt och smak