Göteborgsposten – 12 april 1862, sida 1

———66 —— 2 Rådmannen tog det, genomögnade det hastigt och kastade det åter knotande ifrån sig. — Hvilken löjlig och enfaldig korrespondens! Det finns då aldrig någonting i Annas bref. Jag frågar er, hvad det väl kan ligga för intressant uti, att få veta, det den lille nu bär kolt. Rådmannen slutade sin frukost och skyndade ned i trädgården. Mrs Hare vände sig nu till sin dotter. — Hvad betyder den hemlighetsfulla blick, som du gaf mig? Hvad var det för ett papper, som föll ned på ditt knä? — Det är ett par ord som Anna skrifvit till mig. När hon vill underrätta mig om någonting, som ej hela verlden bör få del af, lägger hon så här äfven en liten biljett i kuvertet. Ni vet, huru pockande och nyfiken min far är; han vill se och veta allt. — Mitt barn, afbröt mrs Hare, din far har rättighet till att öppna och läsa alla dina bref. — Det nekar jag icke till, min mor; men om han hade ett grand af takt, skulle han nog kunna inse, att tvenne systrar ibland kunna ha små hemligheter att meddela hvarandra, hvilket det hvarken är nödvändigt eller passande att gifva till pris åt en indiskret fars nyfikenhet. Barbara hade härunder tagit fram ur sin ficka den lilla biljett, som förorsakat allt detta krångel. Alltsom hon läste innehållet, betäcktes hennes kinder med en liflig rodnad, derpå blef hon plötsligt alldeles likblek i ansigtet. — Ah, min mor! utropade hon och gnuggade biljetten krampaktigt mellan fingrarne.