Göteborgsposten – 11 april 1862, sida 2

— Ni gör mig i sanning alltför stor ära, mumlade han: med ett fadt leende. Jag kan ej medgifva mig hafva rönt; någon ynnest af miss Afy. l — Det var således icke för hennes skull, som ni nödsakades lemna trakten ? Då Carlyle framställde denna fråga, höll han sina blicI kar fästade på kaptenen, på det han icke skulle förlora ur sigte någon af förändringarne i hans ansigte eller något tonfallen i hans svar. — Nej, det var det visst icke, genmälte kaptenen; det var för en gift qvinnas skull, men denna var, liksom er Afy ung, vacker, oförsigtig oah fåfäng. Senare ordnades sakerna, en försoning egde rum mellan henne och hennes man, en lika ful som enfaldig landtjunkare. Men detta är ett förhållande hvaröfver jag aldrig yfts, och jag tillstår för er, att jag ej gerna vill bli känd såsom den, hvilken deri spelat en roll. Kapten Thorn steg upp och aflägsnade sig temligen hastigt. Var det eller var det icke samme man? Detta problem kunde Carlyle ännu icke lösa. Dill steg i detsamma in i rummet; ban närmade sig sin herre och hviskade till honom: — Mr Archibald, har aldrig den tanken fallit er in, att den person som nu aflägsnade sig, skulle kunna vara samme löjtnant Thorn, hvarom ni förut talat? den offiicern, som brukade rida i galopp från Swainson för att göra Afy Hallijohn sin cour? — Jo, denna tanke har verkligen frapperat mig! Ah, min bästa Dill, jag skulle gerna, och det genast, gifva till 10,000 francs, för att få bestämdt veta, om det är han.