Göteborgsposten – 11 april 1862, sida 2

många år tillhört min fars hus. Han var en trogen och flitig skrifvare. — Och mördaren var ju den unge Hare, fortfor kapten Thorn, så berättade Tom Herbert mig åtminstone. Hvilken sorg för denna familj! Miss Barbara, som är både rik och vacker, skulle säkert redan för länge sedan kunnat bli gift, om icke denna förfärliga olycka inträffat och kastat en fläck på hennes namn. Då Carlyle hörde dessa ord, steg en lätt rodnad upp på hans panna. — Ni misstager er, sir, sade han, det är ej detta skäl, som hindrar den unga flickan från att gifta sig. Jag känner flere aktningsvärda män, som skulle skatta sig lyckliga af att erhålla hennes hand. — Jag tror er. Och den lilla Afy då, har man sedan hört henne omtalas något? — Nej. Kände ni henne? utbrast Carlyle. — Jag! nej, jag har aldrig sett henne; jag hade icke ens någonsin hört talas om henne, förrän Tom Herbert berättade mig den här bedröfliga historien. — Hör nu, fortfor advokaten, Afy utdelade såsom vi veta, temligen frikostigt sina ynnestbevis ... ja, förstå mig rätt, sina leenden, sitt koketteri; hon var lika betänksam som fåfäng. Biand de lyckliga dödliga, som ofta berusades af hennes blickar, var äfven en gentleman vid namn Thorn; det var ni, icke sannt? Kaptenen vred på sin ena mustach med en mine af belåtenhet, hvilken tycktes låta förstå, att han verkligen läppjat på denna bägare.