Göteborgsposten – 11 april 1862, sida 1

— Nåväl, återtog kapten Thorn, hvad skall jag göra, för att kunna bevisa er, att jag är en hederlig man? Jag har under sexton ärs tid oafbrutet tjenat mitt land, och man har inom regementet aldrig haft att beklaga sig öfver mig. Jag tycker, att min officersgrad borde vara för er en tillräcklig borgen. Begär upplysningar af John Herbert. Herbertarne äro edra vänner, och de ba likväl ej vägrat att inbjuda mig till sig. — Det är mycket riktigt, afbröt advokaten, som nog insåg, att han ej kunde fortfara med sina invanningar längre, och att en person är oskyldig, tillsdess man bevisat hans brottslighet. Jag vill också, tillade han, för denna gången hjelpa eder med mina råd, men om er affär medför några följder, så kan jag ej förbinda mig, att tjena er såsom bemedlare, ty jag ar verkligen alldeles för mycket upptagen. Kapten Thorn redogjorde nu för sin tillfälliga brydsamma belägenhet, och Carlyle anvisade honom, huru han skulle bära sig åt, för att komma derur. — Ni var ju i West Lynne för tio år sedan? inföll Carlyle plötsligt vid slutet af samtalet. Ni har en gång i min närvaro förnekat det, jag vet det, men en anmärkning, som undslapp er vid detta tillfälle, låter mig tro, att ni bestämdt varit här. — Nåväl, ja, det är sannt! genmälte kapten Thorn, i det han omsorgsfullt sökte sänka rösten, Jag säger eder icke detta i förtroende, fortfor han, men jag önskar det oaktadt att det icke blir bekant ...Jag var icke i West Lynne, utan i trakten häromkring. Förhållandet är, att jag, som då ännu var ung och mycket oförvägen, råkade i åtskilliga svå