Göteborgsposten – 11 april 1862, sida 1

—— — —— ket man känner sig helt ängslig till mods. Vi tacka vår skapare när vi här och der bland Brobdignagarne se en verldsborgare hvilken liksom vi sjelfva har klädesrock och svart hatt. Dessa äro koutorister och en af dem för oss in i byrån. Man läser der vår rekommendationsskrifvelse och gifver oss till följeslagare den minste cserken från ett af de tallösa skrifborden, förmodligen af omtanka, att vi, då vi äter äro bland lotter jättar, likväl måtte hafva någon utt se på som ej är stör e in vi sjelfva. Vår vandring börjar i ett halfmörkt rum. Om det nu alltid är dunkelt inom Bar lay och Perkins bryggeri, eller om det blott den dagen så var, det veta vi icke; allt nog, jag erinrar mig ofantliga halfmörka rum med kolossala konturer af fat och tunnor samt af menniskor hvilka här och der gå igenom luften (ty man kan i skymningen ej se de jerntrappor och stegar på hvilka de vandra); jag minnes de glödande eldstäderna och framför dem halfnakna menniskor, hvilkas svärtade hud dryper af svett; jag erinrar mig knotiga jernarmar som röra sig, fyrkantiga ämbaren hvilka oupphörligt gå upp och ned, bodar och kamrar som ligga den ene öfver den andra, i tredje våningen svarta sjöar med hvitt skum, och en maltlukt i alla våningar, hvilken skulle vara tillräcklig för att up väcka döda och göra lefvande mätta. Detta är det enda varaktiga intryck, hvilket tränger sig på oss, då vi återkalla min -: net af detta bryggeri. Vi höra det oafbrutna arbetet af tvenne ångmaskiner — stötarne och stampningarne af stångverken, gnisslandet af axlarne, rullandet af hjul och rasslandet af kedjor. Vår lille elerk bemödar sig förgäfves att lemna oss sifferuppgifter och angifva kubikfot. Förgäfves stöter eldaren en ofantlig jernstång ned i eldhålan för att visa oss huru djup hon är. Förgäfves kommer en man ur någon mörk bakgrund bärande rostadt malt, af hvilket porter bryggas, liksom kaffe af brända bönor, och en annan bärande torrt, ljust malt, af hvilket öl bryggas. Vi höra blott huru maskinerna stöna och brumma och tyckas missunna oss marken under våra fötter. Dertill uppstiger en ånga, en så bedöfvande ånga att vi vid full sans börja bli druckna. Vi stå bredvid de båda mäskfaten, i hvilka malt och humle kokas tillsammans och öfver 1,000 fat öl på en gång genomgå denna process. Från dessa mäskfat pumpas den bruna soppan i fyra eller fem kopparbassiner. Vi se ingen hand röra vid pumpstängerna; ångan gör det. Ångan uträttar här allt. Hon mal kornet, hon rostar och skalar det, hon släpar säckarne upp och ned. Hon drager musten ur malt och humle, hon kokar vattnet och blandar ingredienserna och öser det färdiga ölet från öfversta våningen i det höga bryggeriet ned i djupet at den källare som är belägen under andra byggnaden. I kopparkarlen, hvilka, inom parenthes sagdt, ha en bottenyta af öfver ett halft tunnland, afsvalas ölet, hvarefter det föres i andra, 15 fot djupa kärl, i hvilka det genomgår jäsningsprocessen. Efter 56 timmar utgjutes den jästa portern i andra stora kärl och tappas sedan på fat för aut mogna innan det utlemnas i handeln. Då vi åter gå nedför trapporna visar den lille clerken oss humleförrådet, och en passant anmärker han att under förra året uppköpts något humle till öfverlopps, att priserna under tiden stigit och att nämnde öfverloppsförråd inbringat huset Barclay Perkins en spottstyfver af 200,000 eller 250,000 pd. st., så precist kunde han för ögonblicket ej uppgifva vinsten. öÖfver gården gå vi till lagerkällaren. Har läsaren någonsin besökt någon berömd grotta, t. ex. Fingalsgrottan i Skotland? Ungefär så ser det ut i denna lagerkällare. Öl