Göteborgsposten – 11 april 1862, sida 1

A —WA — A—— ju närmare bron man kommer. Tornen förvandla sig till himmelshöga skorstenar, från hvilka dock blott föga ånga uppstiger. Om rök är alls ingen fråga, emedan rökförtärarne sjelfva tllintetgöra den rök de alstra. Kastellet får utseende af en hel fabriksstad, och denna sabriksstad utan rök är Barclay Å Perkins bryggeri. Så snart man passerat ingångsporten tror man sig vara i on ny verld. Man märker sina begrepp om dimensioner undergå en underlig omhvälfning. Sex fot långa karlar i skinnförkläden är det första man får se. De sitta rundtomkring på stenblock vid byggnadens grundmur, och här och der står en hvit percheronshäst bunden, med ben, hufvud och kropp så respektabelt tilltagna, att man kommer att tänka på den berömde trojanske hästen. Men huru sammankrympa ej de sex fot långa karlarne och de stora hästarne då man kommer närmare intill skorstenarne, hvilka sedda nerifrån tyckas helt och hållet sakna ända, då man ser ångmaskinerna eller de stora faten kring hvilka vi klättra på jerntrappor, liksom omkring S:t Paulskyrkans döm, och då vi blicka ned i eldstäderna, hvilka ha ett djup och en glöd, liksom hade jordens brinnande innandöme derstädes sökt sig en port. Dock vi vilja hellre hålla oss vid en vist ordning i intrycken, för att icke förvirra läsaren, ehuru det verkliga intrycket är förvirring — förvirring i begreppen om hvad som är litet eller stort, förvirring i uppfattningen af talstorheter, liksom det ej skulle vara någon skilnad emellan 50,000 och 100,000 gallons öl, och slutligen äfven en icke ringa förvirring i sinnena, då man ingalunda ostraffadt kringvandrar i den berusande ängan från kylfaten i Barclay och Perkins bryggeri. Vi befinna oss således på den stora gården i Barelay och Perkins bryggeri, omgifna af svarta trappor, svarta källare, svarta byggnader, svarta häststallar, svarta vagnar och svarta verkstäder af alla slag. Der dansa tunnor omkring, liksom på ett ben, och tunnbindarne hamra friskt på tunnbanden. Der insättes ett hjul, der pustar en blåsbälg, och ur ässjan svänger smeden ett glödande jernstycke fram på städet. Der skos en häst. Der står en timmerman vid sitt arbete, och der är målarverkstaden, hvarest skyltarne målas, dessa skyltar med gyllene inskrifter på grön botten, hvilka vi i staden och på landet skåda såsom kännetecken på tallösa Publichouses. Hvart och ett af de stora bryggerierna har nemligen sina egna publikaner — några tillochmed till ett antal af tusende och derutöfver — hvilka de ej allenast förse med öl utan äfven med skyltar, hvaremot publikanerna äro förpligtade att uteslutande taga sina förråder från samma bryggeri. Skyltarna för staden äro — såsom vi redan förut nämnt — helt enkelt i grönt och guld. Men landsorten älskar det brokiga, färgoch gestaltrika, och det sändes sällan en skylt till landet, som ej helt prydligt är målad med en hund och en hare, eller med den helige Georg och draken, eller — med ett svin och en pipa. Den senare symbolen är i synnerhet omtyckt. Allt efter de olika tecknen kallas värdshuset Hare and Hounds, The George and Dragon, The Pig and Whistle 0. s. v. För öfrigt kan man göra sig ett begrepp om de undersåter som Barclay och Perkins herrska öfver då man hör att de dagligen ha liggande på gården ölfat för 1,000,000 rdr. Här på gården ökar sig antalet af ådraymen-, de sex fot höga männen i läderförkläden. De äro formän, och man kan ej undgå att känna en viss respekt för dem, der de gå med sina bruna pappersmössor på hufvudet — starka af roastbeef och väl närda af den kraftigaste porter, ett verkligt jättegarde framför hvil