Göteborgsposten – 11 april 1862, sida 1

Carlyle brast ut i gapskratt, efter det han harmset bitit sig i läpparne. — Ni har illa förstått meningen af mina ord, fortfor han; det kommer sig väl deraf att jag förklarat mig illa. Var öfvertygad om, att jag alldeles icke tviflade på er solvens. Min far hade till grundsats, att aldrig öfvertaga en främlings affärer ; det var nödvändigt att personen var redlig (moraliskt taladt) och hans sak god, för att han skulle samtycka till att taga den om hand. Denna min fars grundsats är äfven min; det är härigenom, som vårt huses ställning och karakter står långt framom de andra advokaternas. Men då jag säger er, att ni är för mig en främling, så uttalar jag icke något tvifvel som kan såra er; jag är endast trogen mina vanor. — Jag är af en god familj och har hederliga slägtingar, sade kaptenen. — Ursäkta, familjen gör här ingenting till saken. Må den fattigaste arbetare, må en tiggare komma och begära råd af mig, jag skall genast och med nöje gifva honom sådana, såframt hans redlighet är ojäfaktig. Ännu en gång, må ni ej känna er förolämpad af mina ord, jag vill hvarken anklaga er redlighet eller er heder, jag inskränker mig blott till att försäkra, att hvarken ni eller er karakter äro mig bekanta. Kapten Thorn kunde ej förklara sig ett dylikt språk af en advokat gentemot en ny klient. Han var något bestört deröfver, men det låg någonting så vänligt och artigt, och i Carlyles sätt någonting så förekommande, att han omöjligen kunde förarga sig.