Göteborgsposten – 5 april 1862, sida 1

Nagra ord om qvinnouppsostran. Ett af de flera utmärkta dragen för vår tid är den alltmera allvarliga uppmärksamhet som man börjat egna åt qvinnans uppfostran i mera tidsenlig riktning och till mera gagr för hennes framtid, än hvad som isynnerhets under en följd at år varit tallet. Denne uppmårksamhet är äfven ett oafvisligt tidens kraf, den är ej blott en ideal tramställning a några svärmiska filantroper — den är hell enkelt en nödvändighet. Det har nemligen e gerna kunnat undfalla den, vare sig man eller qvinna, som har en blick oppen for det stora hela i mensklighetens utveckling, att qvinnan genom en dåraktig, mot den menskliga naturen stridande uppfostran varit inne på en afväg, som lätt kunnat leda henne till följder, omöjliga att återupprätta under långa och många år. Barnet, den öd-åriga flickungen, inlärdes (och tyvärr ännu alltför ofta inläres) af en däraktig mor, att egna en farlig uppmärksamhet åt granna kläder, åt yttre prål, åt modens fåtänga skiftningar. Under några år längre tram inpluggades lefvande språk, d. v. s. några andefattiga glosor af dessa, I flickans hjerna, fingrarne ingymnastiserades i pianobrädet och fötterna fingo tournure i danslärarinnornas ställningsmaskiner. Af en religiös underbyggnad, af tankens skärpande genom inlärandet af grund och foljd, af orsak och verkan förnams föga eller intet, och ännu mindre af undervisning i dessa många, qvinnan, både som flicka och matmor, prydande sysselsättningar, hvilka utgöra de basta penaterna i hemmet. Den 17-åriga jungfrun kunde (och kan) läsa franska romaner, om de ej voro alltsor svåra, kanske äfven engelska, hon dansade bra, kunde klinka någonting ur den mirakulösa skolan på pianot och klädde sig, så att det var en charme att se; hon blef maka, om hon hade penningar eller var så vacker att hon kunde behaga någon rik ungkarl, hon blef en gammal mam