Göteborgsposten – 4 april 1862, sida 1

som till mål for sinaverkliga och uppriktiga sträfvanden vill sätta Rom och Venedig. Han tror på sig sjelt och på folket, han vet ej a någon list, misstänker ingen, har gjort underverk och anser ingen bedrift omöjlig. Sådan är enligt min tro den man som d. 21 mars lemnade Turin för att resa till Milano. Två timmar före hans ankomst var platsen framför den jernbanestation der han skulle anlända, till trängsel uppfylld at en väntande menighet. Då hvisslingen från lokomotivet hördes bröt sig hopen in på banhallen och tog sin afgud i besittning för att sedermera ej före sent på natten skilja sig från honom. De förde honom på en omväg, så att han skulle komma att passera Garibaldi Corso, en efter honom benämnd ny gata. De ledsagade honom med Garibaldihymnens toner; han föregicks at en garibaldiansk musikkår; de trängde så hårdt inpå hans vagn att denna sönderbröts, hvarefter en annan måste anskaffas. Ropen, flaggorna, facklorna, illuminationen, folkets yrsel ästadkommo en effekt som tillochmed i det bullersamma Milano är exempellös. Och det var ej blott de lägre klasserna som stormade. Hela Milanos befolkning, uppblandad med ofantliga svärmar från landtfolket utomkring staden, hade samlat sig. Triumfmarschen från jernvägsstationen till Hotel de la Ville varade i tre timmar. Klockan var ett på natten då Garibaldi hunnit till hotellet och från dess balkong talade till folket. Åsynen ar detta vordnadsvärda ansigte framkallade ett glädjerop, som först tystades af en viftning med handen, antydande att generalen ämnade bätia tal. Hell dig, de fem dagarnes folk, sade han, bland hvilket jag räknade så många vapenbröder! Dessa dagar lärde andra folk, huru man skall befria sig från utländskt ok. Jag lyckönskar dig! Jag är lycklig öfver att kunna med dig fira denna stora årsdag (d. 22:dre, dagen af Radetzkys utdritvande) hvilken Italien intill alla generationer skall fira. Jag är lycklig ötver att i er finna ett tolk mäktigt af ej blott fem utan fem gånger fem sådana dagar. (Stort larm. Till Rom! Till Venedig! Kom och Venedig! Ja, Venedig och Rom! Om någon tror att vi hafva förglömt dem, misstager han sig mycket. Kom och Venedig! Milanos folk skall ej blifva det sista att hjelpa oss eröfra dem. (Nytt rop. Det törsta!) J hafven assagt prot på hvad J kunnen göra; J skolen blifva förtruppen som renar Italien från den främmande smuts som ännu finnes qvar, och det är på detta sält som Rom och Venedig skola bli fria. Ofantligt bitall). Ånnu ett ord. Min röst sviker mig och det regnar. (Rop — Sätt på er hatten!) Jag lägger er på bjertat atöfva er i skarpskjutning (Ja!) Ett at mina uppdrag för närvarande är att befordra skytteöfningar, och jag är viss om att Milanos folk skall hjelpa mig att tullborda hvad som ännu iterstår att göras. Jag påminner er derföre att öfva er i skarpskjutning, ehuru jag vet att J aren skickliga nog med bajonetten. Jag önskar en lycka! Farväl. Etlt länge uthållet rop at Viva Garibaldi var svaret. Folket bröt derefter upp, men kl. 7 följande morgon var gatan framför hoollet åter fullpackad. Kl. 10 bevistade Gaibaldi en religiös ceremoni till minnne af de nän, som föllo för sitt land under de fem lagarne år 1848. Vid 2-tiden voro mer än 30,000 personer samlade i Giardiui Pubblici ör att bevittna utdelningen at medaljer till le frivilliga. Hopens rop upphörde ej ewt ögonblick förrän sent på natten, då en af generalens vänner underrättade folket, att Garialdi gått till hvila. Foljande dag. den 23. invioda Gammala: