Göteborgsposten – 3 april 1862, sida 1

Kapten Lenison var hos henne; han lemnade henne numera nåstan aldrig. Hon hade, för att kunna bli honom qvitt, begagnat sig af alla upptänkbara strategimer. Hon hade gått ut på de ovanligaste timmar, hon hade valt de minst besökta vägarne, och han hade, det oaktadt, följt henne i spåren samt alltid funnit tillfälle att träffa henne. Isabel började tro att han spionerade på henne, och hon hade kanske ej så orätt deri. Hon hyste en viss tvekan för att säga till honom, det han icke skulle förfölja henne på detta sätt, att han skulle sluta med sin ifriga uppmärksamhet emot henne, ty hon fruktade att han skulle begära af henne en förklaring, och blotta tanken derpå var tillräcklig att förmå henne tiga. — Dessutom kan allt detta ej vara länge, tänkte hon; jag skall snart resa och för alltid skilja mig ifrån honom. Men i trots af alla dessa vackra räsonnemanger, såg hon sig dock tvungen att medgifva, det dessa täta möten utöfvade sin vederbörliga verkan, att hennes kinder purprades vid hans ankomst och att hjertat klappade med mera häftighet för hvarje gång hon såg honom närma sig. Ah! hon skulle mer än gerna velat hejda dessa, hennes brottsliga hjertas slag! Hon gjorde tillochmed derför öfvermenskliga ansträngningar, men hon lyckades likväl ej mera än om bon velat hejda vindpustarne, som fyllde de oräkneliga segeln derute på hafvet. Det var en vacker, lugn och stilla afton, ehuru kanske något kylig för att vara i juli månad. Intet störde lugnet, om icke det sakta surret från sommarens insekter. Lady Isabel satt der vid hans sida tyst och tankfull; hon tycktes