Göteborgsposten – 3 april 1862, sida 1

tid tillbaka varit sådana; detta har varit ändamalet med alla de manövrer, hvilka ledt till baron Ricasolis fall och Ratazzis upphöjande i hans ställe. I hvilken män Preussens konung i sin blindhet skall bana vägen för Befriaren genom att bereda honom tillfälle att i ett upprop till tyskarne uppmana dem att blifva en nation, liksom i den ryktbara milanesiska proklamationen till italienarne, — detta är svart att säga. Äfven är det obegripligt huru den rättframme och högsinnade Garibaldi kan vilja gå den franske autokratens ärenden — samma mans hvilken dref honom ut ur Rom oeh sedermera gjorde honom till främling i hans egen födelsestad Nizza. Men det är ej längre tvifvel om utt Garibaldi nu är ytterst intim med konung Viktor Emanuel och med hans förste minister, samt att han åtminstone för närvarande uppgifvit Mazzinis sak, hvars försvar han i Genua öppet antog sig. Han har nu rest söderut och det uppgifna ändamålet med hans resa är, att under prins Humberts af Piemont auspicier organisera skarpskytteföreningar. Han har dock kanhända andra mäl, och på senare tiden har bland de ungerska agitatorerna i Turin och Miiano rädt mycken verksamhet: Det är nagon plan a bane att organisera en sjunde armekär, hvilken skulle ställas under Garibaldis befäl. Man säger att den skall komma att bestå at frivilliga och konskriberade af detta års utskrifning. Officerarne vid de tre divisionerna af södra armeen skola intagas i sjunde kären, och deras tjenstärsberäkning erkännas vid sidan af officerarnes vid de ösriga sex åren. Så till vida uppfyller regeringen sitt löfte att sammansmälta volontärkåren med den reguliera armeen. Alla dessa mått och steg, samt jemväl andra, hvilka sägas, vara under öfverläggning, törebada stora händelser, hvilka våren skall bringa till mognad. Kanhända finnes det någon öfverdrift i dessa ännu obestämda och färglösa gissningar. De utgöra emellertid nu allmänna samtalsämnet, åtminstone i Turin.