Göteborgsposten – 2 april 1862, sida 1

— —Å , , t ——— — ställd, men då jag hade det nöjet att första gången träffa benne här i Boulogne, var det henne omöjligt att våga sig ut alldeles ensam. — Jag vet icke, huru jag skall kunna bevisa er hela min tacksamhet, tillade Carlyle med värma. Lady Isabel tog sin mans arm, och Francis Lenison följde dem, gåendo bredvid Carlyle. — För att tala uppriktigt, hviskade Lenison i Carlyles öra, så blef jag verkligen rädd, då jag fick so lady Isabel. Jag trodde bestämdt, att hon skulle dö, och det är derföre jag ej velat lemna henne. — Jag är öfvertygad om, att hon vet uppskatta denna eder tillgifvenhet, svarade Carlyle. Hvad angår den förbättring hennes helsa undergått, så gränsar den till ett underverk. Enligt hennes bref, väntade jag mig visserligen att finna henne bättre, men jag var långt ifrån att ana, det hon skulle vara så bra. Hör du, Isabel? Jag sade till kaptenen, att blott ett underverk kunnat åstadkomma en så hastig förändring, ty jag kan ej tillskrifva blott fjorton dagars vistande vid hafsstranden denna friska och sammetslena hy, som du återfått. Luften i Boulogne måste i sanninv vara mycket gynsam för de sjuka. Denna friska och sammetslena hy, om hvilken Carlyle talade, förändrades till en djup rod, alltsom hon lyssnade på honom. Hon insåg nog, fastän hon gerna skulle velat förtiga det för sig sjelf, att det hvarken var resan eller hafsluften, som så föryngrat hennes hjerta och anletsdrag. Men hon tryckte hårdt sin mans arm, och hennes läppar mumlade ohörbart för andra en bön till Gud med anropan om att Han