Göteborgsposten – 2 april 1862, sida 1

mäåktigade sig hennes själ, och hvarföre hon tillslöt örat för sitt samvetes knot. De känslor, som stredo så grymt emot hvarandra inom henne, gåfvo emellertid hennes kinder en högre färg och en helsans rundning. Om aftonen, då Carlyle väntades, gick hon honom till mötes, åtföljd af kapten Lenison. Då Carlyle fick se henne, kunde han knappast känna igen henne. Hennes anletsdrag voro ej mera afmagrade, kinderna voro fylliga och friska, och från hennes ögon utströmmade en ljusflod af den glädje och lycka, som hon rönte af att åter få sammanträffa med honom. — Men du är ju alldeles förändrad! utropade advokaten och skyndade emot henne från ångbåten, samt tryckte eldigt hennes händer i sina. — Ja, jag är bättre, Archibald! Men i närvarande stund finner du mig vara litet upprörd. Vi ha väntat här en stund och solen gjöt öfver oss sina mest brännande strålar. Angbåten har kommit för sent? — Ja, vi hade motvind, sade Carlyle, under det han frågade sig sjelf, hvem den elegante mannen kunde vara, som kretsade kring hans hustru. Lenisons ansigte föreföll honom icke obekant. — Det är kapten Lenison, sade lady Isabel. Jag har uti ett af mina sista bref underrättat dig om hans härvaro. Har du glömt det? Ja, det hade alldeles fallit honom ur minnet. — Jag skattar mig lycklig öfver att ha varit här tillstädes, ty jag har derigenom kunnat vara lady Isabel följaktig på några af hennes promenader. Hon är nu nästan åter