Göteborgsposten – 2 april 1862, sida 1

—— — ——f—L—— — trodde vi ett ögonblick — kallade att en dag spela en vroll på verlusteatern, att få sin plats bland Åles contemporalns illustres, att blifva samvetsgrannt behandlade i någon allvarsam historikers Grupper och Personnager, och att blifva närmare undersökta i hemmet af någon ny Fredrika Bremer! Menniskor af en originell stämpel och ännu i hög grad egande nyhetens behag, ehuru jernvägen (genom Siberien) om några år skall närma oss till deras omedelbara närhet och utan tvifvel med detsamma fördersva största delen af deras pikanta ursprunglighet törmedelst den allt mvellerande europeiska civilisationen! Låt dem först känna dosten at champagne Sillry eller Montebello, låt dem tå smak för Alex. Dumas romaner och utsättas för frestelsen af ett par amerikanska pappersmanschetter, och Tajpingarna skola snart vara som du och jag, i stånd att med behag löra en ostrongaffel, att med kännaremin åhora sin Wilhelmina Neruda och att med värdighet vara ledamot af ett välgörenhetssällskap eller en Reformkomite. Ännu äro de Tajpingar rätt och slätt, Tajpingar au naturel, Tajpingar sådan en Tajping bör vara. Det var, som sagdt, längesedan vi hade dem på tapeten; ändtligen just i detta draget hafva de åter börjat läta tala om sig. Man bar i engelska parlamentet offrat dem en hel förmiddag. Det var en tid man allmänt i Europa betraktade dessa Tajpingar som det kinesiska rikets providenuella pånyttfödare, man var nära att ställa dem i samma linie med vla giovine Italia, (det var Ådet unga Kina) och att skicka deras anonyme chef en hedersvärja, jemte diplom som hedersmedlem af något, lika godt hvad! Man hade uppväckt, att det grasserade bland dessa sällsamma figurer mycken kristendom, en arkäolog bade skrifvit en bok om att de i sjelfva verket utgjorde de vackra resterna af en fordom uta! den nuvarande kinesiska dynastien nära nog utrotad kristen stam, att flera af deras urkunder tydligt hänvisade till en nära bekantskap med Nya Testamentet och vissa mera framstående kyrkofäder; man visste att de korsade sig förskräckligt så snart man förde samtalet ofver på Kinas närvarande fatala tillstånd, och att de i sina fanatiska slagsmål med kejsarens trupper ofta buro sig åt som voro de rent katolska, o. 8. v. Detta är nu slut. Nu heter det, åtminstone i engelska underhuset: Tajpingarna äro ett byke, det är ett slödder, som hvarken har religion, manstukt eller sätt att vara, de endast lefva af rof och sköfla hvar de komma åt, de äro kompletta insurgenter. de sätta det kinesiska riket i stor oro, de hota sjelfva Englands intressen i Shanghae, de måste motas i grinden, de måste lära sig att respektera både engelsk flagga och kinesisk auktoritet, ner med Tajpingarna! Det är de okristligaste menniskor under solen, de känna ej till så mycket som den simplaste katekes, de tillhöra en race at halfmenniskor och om de icke (se ofvan) hafva en svans straxt nedanför ryggen, så kunde de — förtjena att ha det; tretaldt ner med Tajpingarna! För min egen ringa del må jag tillstå, att jag eger alltför liten bekantskap med folkslaget i fråga, för att våga afgöra mellan så olika meningar, som den, hvilken nu dömmer Tajpivgarna till afgrunden, och den, hvilken en gång gjorde dem till det sydvestra Asiens frälsare och profeter. Jag beklagar dem, det är det enda. Det är klart att deras tid är ute. Antingen skola de utrotas för andra gången eller skola de tvingas att gå i manchesterstrumpor och kautschuksrock. Det är slut med Tajpingismen, den rena, genuina, oförfalskade Tajpingismen. Om tio år skola dessa det kinesiska rikets zouaver, bergskotnm WAqH — mäktigade sig hennes gäl ach hvar