Göteborgsposten – 2 april 1862, sida 1

Fjorton dagar förflöto på detta sätt, och Carlyle underrättade sin hustru i bref om att han skulle komma till Boulogne. Ilvilken underbar förändring hade icke Isabels själ undergått på denna korta tid? Hon vågade nu knappast analysera de känslor, hvaraf hon beherrskades, och lyssna till de behagliga hviskningar, som påminte henne om hennes ungdoms alla lidelser, hvilka åter uppvaknade inom hennes barm. IIimlen syntes henne blå och klar som österlandets safir; de gröna ängarne och träden, i hvilken brisen lekte, voro i hennes ögon öfvergjutna med ett regn af smaragder, och äfven den minsta blomma utandades nu en vällukt, som förvirrade hennes sinnen. Hon sade till sig sjelf, att denna azurhimmel, dessa gröna ängar, dessa lummiga träd, dessa välluktande blommor voro desamma som förut. Hon visste, det är sannt, att hela naturen var densamma som den alltid varit, och att, om en förändring timat, hon borde söka orsaken dertill inom sig sjelf, i sitt eget hjerta. Man kan således inse, hvarföre hon uppreste sig mot de nya tankar, som be4) Forts. fr: N:o 29—75.