Göteborgsposten – 1 april 1862, sida 2

rodnad steg upp på hennes panna för hvarje gång hon såg sig nödsakad erkänna, att denne man ännu var henne kär. Hon fattade det beslutet, att hädanefter icke se i honom annat än en främling och ä sin sida blott tolerera de smickrande artigheter, som bruka vexlas mellan menniskor af verld. Detta var bästa sättet att göra faran allvarsam. Alltsom dagarne försvunno, förbättrades Isabels helsa. Hon kunde snart tillochmed gå ut hvarje morgon och promenera, inandas den rena hafsluften och se huru vågorna svalpande lekte vid hennes fötter. Hon gjorde ingen ny bekantskap, och då hona icke var ensam hade hon endast kapten Lenison till sällskap. Han sammanträffade ofta med henne på hafsstranden, ibland gick han hem till henne, för att hemta henne och han förde henne nästan alltid hem vid sin arm; men hon tyckte icke om att gå så med honom, hennes samvete blef någor oroligt och det hviskade sakta till henne att det var orätt. En dag vågade hon tillochmed på skämt, hon skulle ej kunnat komma fram med det annars, säga honom, att hon nu kände sig tillräckligt stark, för att kunna undvara hans omsorg och uppmärksamhet. Han såg på henne något förvirrad och frågade henne, hvad orsaken kunde vara till, att bon ville så tvärt bli utaf med honom. Hon visste icke hvad hon skulle svara, och stödde sig ånyo mot hans arm. Hvarje afton infann han sig, för att föra henne till promenaden. De satte sig båda vid hvarandras sida, men på litet afständ från den hvimlande solkhopen.