Göteborgsposten – 1 april 1862, sida 1

sö publiken alltid ånyo parti för honom. Punch är en gudlös rebell. Han pryglar upp hela verlden. Han slår sin hustru, sitt barn och sin dräng på köpet. Och det är ingen vanlig prygel han utdelar. Man hör bullret deraf på längt håll, då hans knölpåk hamrar på motståndarnes trähufvuden. Dessa hufvuden pläga vara alldeles flintskalliga af alla de rapp de fått. Derunder skrker han fortfarande i denna bräkande ton, om hvilken jag, huru ofta jag än hört den, omöjligt kan säga huruvida den kommer ur näsan eller strupen. Och oförtrutet ljuder under tiden flöjten, eller rättare sagdt pipan, och pukan. Punch är om ej bland de lojalaste så åtminstone bland de äldsta at Hennes britiska Majestäts undersåter. Han härstammar direkte från Pontius Pilatus, hjelten i de gamla mirakelspelen, hvilka fordom uppfördes på öppen gata. Den plats i London der dessa mirakelspel uppfördes visas ännu i närheten af Clarkenwell. För öfrigt är likheten emellan namnen Punch och Pontius lika stor som emellan deras karakterer; och ofta då jag i de gamla engelska mirakelspelen läst om den romerske fälthöfvidsmannens skorrande och stammande tal, har jag måst tänka på hans hedervärde efterträdare som nu drager igenom Londons gator. Om Judy är en förkortning af Judith eller skall vara en anspelning på Judas kan ej så noga bestämmas. Punch och Judy i sin nuvarande gestalt äro blott ett slags handskar som mannen hvilken bär teatern drager på sig. Sin pekfinger sticker han i Punchs trähufvud. Hans längfinger utgör mr Punches högra och tummen samma herres venstra arm, medan de båda andra fingrarne utgöra båda benen så att Punch skall kunna sätta sig på kanten af skådeplatsen och sprattla med desamma. Judy besjälas på samma sätt. Huru stort antalet at medspelande än måtte vara, så ser man dock aldrig mer än två i sender (undantagande barnet, hvilket dock lyckligtvis är dödt ifrån början) uppträda på scenen, och detta af den eukla grund att teaterdirektören blott har tvenne händer. Efter de olika på hvarandra följ nde mordgerningarne ligga liken — de tvenne handskarne — qvar på proscenium. De kunna ej återkomma till lif, förrän de bli nedtagna och ånyo pådragna. Deraf kommer det sig att Judy under hela sitt lefnadslopp ej har nagon beskyddare. Drängen intervenerar visserligen, men då är det försent. Judys själ måste ju först lemna henne för att han skall kunna väckas till lif. Trogen den äkta dramatiska grundsatsen att intresset blott uppehålles så länge som hufvudhjeltens öde ännu är oafgjordt, stannar mr Punch alltid qvar till sist på scenen. Men slutligen kommer äfven hans: tur. Han blir hängd. En galge stiger upp ur jorden och Punch blir upphängd med oförändradt samma glada ansigte, som utmärkte honom under lifstiden. Huru skulle han ock kunna vura gatans gunstling, om han ej hängdes minst en gång om dagen. Men Punch är odödlig. Om han dör på den ena gatan så lefver han upp på den andra. På samma gång som gatteatern börjar gatumusiken. I ingen annan stad i verlden musiceras så mycket som i London. Det är en märkvärdig konsert, i hvilken alla den bebodda verldens instrumenter och röster deltaga. Der finnes tvenne hindostanska TamTamepelare. Jag har sett dem hela tiden jag bott i London. De äro beständigt de samme. De bära långa sidenkläder med gödlar omkring lifvet. Deras ansigten äro bronsfärgade och de ackompanjera sina monotona trummor med en monton sång. Der är vidare en kines. Han kommer mycket tidigt på morgonen och ställer sig midt på gatan med en liten bok af bastblad, ur hvilken han sjunger sin sorgsna sång. Denna sångs meRT —