Göteborgsposten – 1 april 1862, sida 1

— — —— — ——— — Mrs Ducie begagnar baden i Ems. Jag traffar henne ibland. Men säg mig, tillade han ifrigt och med sympatetisk ton, ni förefaller mig verkligen vara mycket lidande, mycket sjuk. Kan jag på något sätt stå er till tjenst? Hon visste, bon kände, att hon i denna stund såg: mycket lidande ut, ty på den rörelse och öfverraskning, som . detta oförutsedda sammanträffande förorsakat henne, följde! nu en viss ånger öfver att hon låtit åsynen af denne man säå häftigt inverka på sig. En stark blekhet hade följt på rodnaden nyss, och hon måste nu för första gången under sitt äktenskap erkänna, att de känslor, kapten Lenison förut ingifvit henne, icke fullkomligt slocknat i hennes hjerta. — Jag har kanske gått ut litet för tidigt i dag, sade hon, liksom om hon önskade att dölja den verkliga orsaken till sin rörelse. Det är bäst att jag går hem igen, och jag ekall kanske möta min betjent på vägen. Ursäkta mig, kapten Lenison! — Men ni bör ej gå alldeles ensam, återtog han; ni måste tillåta mig göra er sällskap hem. Han tog med dessa ord hennes hand och lade hennes arm förtroligt under sin, såsom han brukat göra förut. Lady Isabel insåg mycket väl, att hon gjorde orätt uti att tillåta honom så gå bredvid henne, men hon visste ej, huru hon skulle bära sig åt, för att hindra honom derifrän, och tillhorde han icke dessutom på visst sätt familjen ? — Är det längesedan ni träffade lady Mount Severn? frågade han. — Jag råkade henne i våras, då jag var med min man i London. Detta är den enda gång jag fått tala vid henne