Göteborgsposten – 1 april 1862, sida 1

— — — Under tiden har på vår tysta och anständiga gata tvenne nya stämmor låtit höra sig. Dessa tvenne stämmor tillhöra tvenne ynglingar, hvilka ha bruna mössor och oborstade stöflar. Dessa pojkar äro rivaler. De visa sig hvarje morgon och noggrannt på samma tid vid hvar sin anda af vår gata. Om den ene ropar högt, så ropar den andre högre; och titta vi ut genom fönstren, se vi dem bredvid små kärror, hvilka äro lastade med potatis, rofvor, persilja och selleri. Den ena af dessa kärror, den som ständigt håller sig på högra sidan af gatan är förspänd med en liten äreflig åsna. Den andra drages at gossen sjelt. Pojkarne tillhöra den stora klassen at Costermongers i London. Denna nomadstam som i skaror af tusenden draga från torg till torg, från gata till gata spelar en vigtig roll vid fördelningen af Londons todoämnen. De äro förmedlande länkar emellan de stora torgplatserna och aflägsnare gator och utgöra en ej obetydlig del at Londons befolkning. Det finnes 50,000 dylika gatuhandlare i London; 10,000 af dessa äro gifta och ha i medeltal fem barn, så att då vi tillägga de 50,000 barnen och 10,000 hustrurna har man en arms af 110,000 Costermongers i alla storlekar. Ännu hafva deras rop ej helt och hållet törklingat. Der i Orescentser jag ännu den lilla åsnan och de hvita rofvorna. Då höres från andra sidan af gatan en melankolisk sång, ibland afbruten af en hammares slag och ett ljud som liknar snurrandet af ett hjul. Den melankoliske sångaren är en skärshpare, hvilken med sin kärra far långsamt senom gatorna. Jag undrar, hvarför denne skärslipares sång är så sorglig. Men då jag närmare tänker efter kan jag lätt fatta det. Jag har under de fyra veckor som han passerat förbi mina fonster ej sett honom slipa någon enda annan sax än den långa, hvilken hänger bredvid shpstenen och som är hans egen. Huru skarp måtte ej denna sax vara! Detta var en sång utan ord. Åtminstone har jag aldrig förstått orden, ifall det tunnits några. Nu kommer en man som heter Jakob. Han handlar med gamla kläder. Huru skulle en man kunna heta annat, som handlar med gamla kläder? Han förstår tyska, — skulle väl ej en man som handlar med gamla kläder törstå tyska? Jag var en gång så oförsigtig att tilltala honom. Sedan dess stannar ban alltid framför mina fönster och ropar: Any old sshoes or bboots, any ummbrellas, however oldd! Han förändrar tonarten i dessa sina rop, men hans stämma förblir ständigt klar och långsam då han går fram midt på gatan och ropar upp till de högre belägna fonsterna på båda sidor. Men jag aktar mig att se ut genom fönstret så länge hans rop ej helt och hållet bortdött på gavan. Der hör man ett rop, ett qväkande skulle jag säga, ackompagneradt af en flojt och pukslag. Denna konsert kan jag ej motstå. Så snart jag hör den, atbryter jag alltid mitt arbete och blir en uppmärksam åskådare vid tönstret. Punch är der! Der äro de båda männen, af hvilka den ene bär en stor låda och den andre en flöjt fästad vid bröstet och en puka med ett bälte fastbunden kring hfvet. Nu stanna de båda. Musikanten börjar blåsa på flöjten och samtidigt slå på pukan. Der lyser redan mr Punchs röda näsa och hans små smala ben hänga öfver kanten af bans lilla skädebana. Plötsligt synas ansigten i alla fönster och en barnskara samlar sig kring den vandrande teatern. De törbigående stanna. Hopen blir så stor att det knappt finnes plats för en vagn att passera. Punch är londonerboens älskling; och ehura han väl tusende gånger slagit ihjel sin hustru, Judy, på öppen gata, så tager dock Inn 2—