Göteborgsposten – 1 april 1862, sida 1

tarne, hvilka nyss passerat förbi, utan med vördsam beuadran. Hvilken förtjusande flicka! tänkte kaptenen inom sig. Hvem kan det vara? Han drog sig dock hastigt ullmianes och kände nu igen henne. I det han med ett oemotständligt leende på läpparne gick fram till henne, räckte han fram emot henne den ena handen, under det han med den andra vördsamt helsade på henne. — Jag misstager mig verkligen icke, utbrast han, det är ju lady Isabel Vane jag har den äran ånyo sammanträffa med? Hon lät honom taga sin hand och mumlade till svar några osammanhängande ord, alldeles som om hennes hjerna angripits af yrsel. — Jag ber er tusen gånger om ursäkt, fortfor kaptenen, jag borde sagt: lady Isabel Carlyle. Vi ha icke på länge sett hvarandra och den glädje, jag rönte af att så oväntadt återse er, kom mig att glömma, det jag ej mera har rättighet att tilltala er med ert forna namn. Den rodnad, som först öfverhöljt den unga qvinnans kinder, försvann så småningom. Francis Lenison, så att säga slukade henne med sina blickar, och aldrig hade han sett ett ansigte mera strålande af kärlek. — Ack huru kommer det sig, att ni är här? återtog han och satte sig bredvid benne. — Jag har varit sjuk och man har för mig ordinerat begagnandet af hafsbad. Jag skulle icke ha kommit hit, om jag ej trott mig skola här träffa tillsammans med mrs Ducie. Min man reste i dag morse härifrån.