Göteborgsposten – 1 april 1862, sida 1

LCAOQOAOA — hvilket de hästar, hundar och kattor som höra till så mycket folk åstadkomma! När börjar detta larm? När slutar det? . . . På Londons gator blir det aldrig lugnt. Lika litet som blodet stannar i en lefvande kropp, hka litet stå de litsvägor stilla, hvilka oupphörligt utgjuta sig i Londons gatuådror. Det brusande, som beledsagar det, ljuder litet högre eller litet svagare under dygnets olika tjugofyra tummar; men vi höra det beständigt såsom om vi bodde vid hafvets strand. Vi höra det vid midnattstiden. Liksom hafsbrusets melodier lullar det oss till sömns. Den första stämma vi höra då vi på morgonen uppvakna är den af en liten flicka. Watercresses, Watercresses! ljuder det upp till oss medan flickan gar utefter gatan. Vatercresser — hvad är det? Det är en ört af något bitter smak. Den växer i sampar och Londons behof deraf hemtas vid Camden Town på ett fält som är genomdränkt af flodet från Londons kloaker. Men denna ört är en delikatess som ej får fela på något välbestäldt trukostbord i London; och af densamma förtäres hvarje vecka ej mindre än 3,000 skålp. Den lilla flickan, som bär denna ädla växt i smala bundtar, är den som med sina rop hvarje morgon väcker oss. Vi stå upp och göra vår toalett. Det dofva brus, som qvällen förut söft oss, är det andra intryck vi ertara. Dess ljud äro nu på morgonen litet fylligare, men har intet af dessa dissonanser, af dessa hårda stötar, hvilka ofta plåga oss i andra mindre hufvudstader. Larmet från Londons millioner, hördt på afstånd, ljuder väldigt eom en jättesymtoni; man urskiljer ej de enskilda, tallösa stämmorna af hvilka det är sammansatt, icke de enskilda menniskornas steg eller kuskens rop eller skramlet af den vagn han kör. Åtven på Fleetstreet eller Cheapside, då vid middagstiden i den oerbörda trangseln ingen enda handsbredd jord kan ses, hör man aldrig det vedervärdiga larm, som i mindre städer är så outhärdligt för orat. Alla vagnar i London, från premierministerns statsvagn ända ned till den vanligaste arbotskärra, hänga i fjedrar. Londons gatularm marterar ej nerverna; det bedöfvar dem på en gång genom sin mäktighet. Vi hafva naturligtvis en gentlemans bostad, långt bort från handelns stora pulsådror i närheten at ett stilla Westendtorg. Vi se dess träd nicka genom gatuöppningarne. Ingen anständig man i London kan tänka på att bo vid de gator der trafiken är större. De gator, vid hvilka anständigt folk slagit sig ned, äro helt och hållet fria från det larm, som handeln för med sig. På vär gata ses hvarken en bod eller ett fruktstånd. Ingen gentleman skulle kunna bo på en gata, der sädane funnes. Der är det så tyst, att vi höra huspigans steg och klingandet af hennes koppar, då hon kommer uppför de mattbekladda trapporna för att bringa oss thet. Men 1 vida bågar omgilva oss Westends hufvudgator — här är Tottenham Court Eoad, der Oxfordstreet och Holborn. Vi höra har på vårt esamma och aflägsna rum, hvilket Just nu fylles af morgonsolens första strålar, ouru gatans buller tilltager och blir allt starkare. Det antager en bestämd karakter, hvilken åt de hitulls sammanhangslösa ljuden gilver en djup och dunkel klangtärg. Den första omnibus — Zuss kallas han at Londonerbon, hvilken ej har tid att uttala långa ord och derföre äfven förkortar ordet kabriolett till cab — visade sig i London i början al detta århundrade. Men på dess förtidiga tillvaro gjordes då genom en parlamentsakt en ända, och på den grund rnatt dylika fordon erbjöde oadeligt folk ett alltför beqvämt fortskaffoingssätt. Tvähundra år sorut hade man redan omnibusar i Paris. U—N—— nn