Göteborgsposten – 31 mars 1862, sida 1

————— — H. Smith, 186, Strand, London, som af jernbansallskaperna förpaktat rättigheten att uthyra plats dertill, skulle ej ha blitvit en stenrik man. Jag läste nyligen om en mycket ansedd, gammal och solid engelsk firma, som på en yngre inträdande bolagsmans råd nedsatte sina ärnga annonsutgister från 130,000 rdr rmt till 80,000 rdr. Men förlusten i kunder var så mycket betydligare än inbesparingen at de 50,000 rdrna, att man icke allenast måste annonsera liksom förut, utan äfven under en lång soljande tid ännu mera, för att återvinna den förlorade terrängen. Alltså — lefve puffen! — Puffens första och närmaste uppgitt är att fängsla deras uppmärksamhet, hvilka möjligen skulle vilja kopa. Detta är dock ej så lätt i en stad, der man måste öfverrösta millioners larm och der en annons kämpar med den andra om hvarje handsbredd plats. Att fängsla allmänhetens uppmärksamhet — detta är i och för sig sjelst blott föga, ty den som har läst köper derföre icke, och de hvilka läsa allra itrigast köpa alldeles icke — nemligen gatpojkarne; och dock är det mycket nog, ty det är forsta steget till målet. För att nå deta gör puffen mycket stora ansträngningar. Det är ej nog med att ha en hoptrangd och tä tryckt annons i en af Times 96 spalter. Puf ten måste ut på gatorna, på byggnadsställningarne och birådvåggarne, lksom husen bakom de-amma aldrig skulle bli färdiga. Och dessa puffar skola vara så brukiga som möjligt, så stora som mojligt, större an menniskorua som läsa dem. Hurvudsaken är att publiken oupphörligt ser framlör ogonen det namn som skall inskarpas, vare sig aw detta är namnet på en ny firiwa, en ny sångerska, en ny lindansare eiler on ny bok; och om publiken blir trött vid en form sor puffen så måste en annan uppfinnas. Jag erinrar mig i detta afseende ett söndagsblad som i Augusti förl. år såg dagen under namn af ÅTnhe Penny-Newsman. Det var då rent omöjligt att undvika the PennyNewsman. Man säg otta långa husrader öfverklistrade med det enda, men tusentals gånger upprepade ordet Penny Nowsman.Men dermed lät ej utgifvaren sig nöja. Hans outtröttlige ande rufvade öfver nya uppfinningar, och ea dag frapperades man at den med kolossala bokstäfver tryckta frågan: Hvarföre kände sig Robison Crusoe så ensam på sin ö? Man gick förbi tio, tjugo sådane affischer; men på den tjugoförsta fann man nu svaret: Emedan han icke läste sin PennyNewsman. — Detta argument måtte ha verkat slående. Knappt tyra månader äro förflutna, och nu har -Penny Newsman en upplaga af 120,000 exemplar. Det är härvid egendomligt att iakttaga huru puffen i det hufvudsakligaste af sina konturer ännu är densamma som för 150 år sedan under drottning Anna. Redan då begagoade man annonser som på öppen gata stockos i händerna på förbigående, En tidning som då för tiden utgass skrifver angäende denna sak: — For omkring tjugo år sedan var det omöjligt att gå en gata framåt, utan att man fick ett bref stucket i handen af en doktor, som upptäckt den gröna och röda draken. Detta imponerade så mycket på folket, att doktorn lockade till sig en mangd kunder för att rådfråga honom om likt och olikt. Så är det ännu i dag; man kan knappast värja sig för läkare och qvacksalvare då man går på Oxfordstreet och Strand. Årfven på Hogarths teckningar (A Harlots Progress. Plate V) ser man en dylik sedel afbildad med öfverskriften: Practical Scheme. Ätven husväggarno voro på denna tid betäckta med puffande annonser, och vi frukta att de på den tiden ej blefvo mera skonade