Göteborgsposten – 31 mars 1862, sida 1

— —rt—— — — — — — nom, att blott barnens närvaro skulle vara tillracklig, för att bindra hans hustru frän att draga någon fördel af resan. Carlyle visste verkligen icke, hvad han skulle göra; han frågade sig sjelf, om han handlat klokt eller om han helt enkelt begått en dumhet. I sin obeslutsambet ansåg han rädligast att tillfråga läkarne om deras åsigt. Men miss Carlyle, som förutsett detta hans steg, hade nog vetat att förekomma honom och ingifva läkarne sin tanke. Detta lyckades henne så väl, att de alla voro eniga i att råda Carlyle icke tillåta barnen följa med sin mor. Lady Isabel måste finna sig i sitt öde. — Joyce, sade hon till kammarjungfrun, du får ej följa mig, jag tager blott Wilson med. — Hvad har jag då förbrutit, mylady. — Tvärtom, du har gjort allt möjligt, för att bevisa mig, det du är en hederlig och trogen varelse, och det är derföre jag önskar att du skall stanna qvar här hos mina barn. Man vill icke att jag skall taga dem med mig, jag kan således ej göra bättre än att anförtro dem åt din vård. Du ensam är mig ansvarig för dem. Jag skulle ej velat anförtro dem åt Wilson, tillade hon sakta, och ännu miudre åt miss Carlyle. — Det är min pligt, mylady, att foga mig efter edra: önskningar. — Jag far bort i främmande land, såsom du vet, blott för att återfå styrka och helsa; men det kan hända att jag icke mera kommer tillbaka, att jag dör; om så sker, lofva mig att du stannar qvar bos mina små.