Göteborgsposten – 31 mars 1862, sida 1

— — — —— — — Javisst, det skall göra dem godt lika väl som dig. Icke det ringaste hinder ligger i vägen derför. — Men kostnaderna! mumlade hon blygt. Han såg på henne med ett mildt leende. — Isabel, sade han, du behöfver icke bekymra dig om kostnaderna. Det är en sak som angår endast mig; var utan oro i detta afseende. — Dessutom, bifogade hon, skall det icke ådraga dig särdeles stora kostnader, och jag är öfvertygad om, att min helsa skall då fortare återställas. — Om så är, må du, ifall du så önskar, taga dem med sig till verldens ända. Min enda åstundan är, att få återse dig riktigt frisk och lycklig. Hon tryckte hans hand med tillgifvenhet och tacksamhet; ty hvart och ett af de ord han nu uttalat bar pregeln af välvilja och ömhet. Hon glömde tillochmed sina vansinniga anfall af svartsjuka; hon glömde att han ej mera omgaf henne med samma bevis på kärlek som förut, och i bänförelsen öfver sin nuvarande lycka utropade hon: — Archibald, jag tror verkligen, att du ännu älskar mig lika mycket som förr. Han förstod ej den rätta meningen af hennes ord ; men han drog henne som fordom intill sig, tryckte henne mot sitt bröst och hviskade med en af ömma kyssar afbruten röst: — Isabel! Isabel! du blir mig med hvarje dag kärare, tusen gånger kärare! Då miss Carlyle fick veta hvad beslut man fattat, bemäktigades hon af den häftigaste vrede, och lyckades verkliligen inge sin bror ånger deröfver, i det hon försäkrade bo