Göteborgsposten – 29 mars 1862, sida 1

—17F — —— — ströelser, och mrs Ducie skall dessutom vara der för att vårda henne. Carlyle gaf sitt samtycke, och lady Isabel, som såg att alla voro ense och att hon ej längre kunde kämpa mot de argumenter, som framdrogos, sänkte hufvudet och började rusta sig till resan. Hon såg verkligen mycket sjuklig ut. Hennes ansigte var blekt och aftärdt; hennes milda och sorgsna ögon tycktes vara förstorade. Hennes magra händer voro fuktiga och feberaktiga. Fastän det var sommar och temligen varmt, bar hon dock en tjock scbal omkring sitt bröst, och hon satt nästan ständigt, utan att tala eller göra en minsta rörelse, med blicken sväfvande oviss omkring. Ibland gick hon dock ända fram till fönstret och roade sig med att betrakta det landskap, som upprullade sig inför henne, samt följa med ögonen sina små barn, som tumlade om på gräsmattan utanför. Hon gick aldrig ut. Blott en enda gång lyckades man öfvertala henne till att göra en promenad i täckt vagn. Men det utmattade henne för mycket och hon ville ej göra om det. Den sjukdom, hvarifrån hon ännu endast var konvalescent, hade äfvenledes haft till följd, att återupplifva gamla, smärtsamma minnen. Under de sista åren, hade hon knappast tänkt på Barbara och den förtrolighet, som hon antog ha egt rum mellan denna unga flicka och hennes man. Ingenting hade för öfrigt händt, som kunnat uppväcka hennes svartsjuka misstankar, men det helsotillstånd, hvari hon befann sig, medför, såsom man vet, en ytterst retlig känslighet och gifver ofta näring åt den mest öfverdrifna oro. Hon frågade sig sjelf oupphörligt, om hon verkligen var älskad af