Göteborgsposten – 29 mars 1862, sida 1

—— — sällskapet P. B., hvilket dock numera lär hafva en så stor utsträckning här i staden, att medlemmarnes familjer väl svårligen på en gång skulle kunna rymmas i teaterns stora salong. Skulle nu någon komma med påståendet, att Göteborgarne depensera alltförmycket på nöjen, så behöfver man endast påpeka, att menniskan lefver icke allenast af bröd och att den tråkiga öfvergångstiden mellan vinter och vår väl på något sätt måste fördrifvas. Man måste njuta af stadsnöjena innan den tid kommer, då landet, brunnar och bad vinka med oemotståndlig makt. Exempel på sparsamhet, oftast den längst drifoa, finner man äfven ofta, och som ett belysande exempel i detta afseende torde förtjena anföras, att en grosshandlare osh nordstjerneriddare under veckan at Fattigförsörjningens billiga och för den fattigare befolkningen tillverkade lik-kistor inköpt en tör sin härstädes aflidne måg! År detta exempel ej tillräckligt, kan en tviflare tå ett annat kraftigt, genom att vid lägligt tillfälle öfvertyga sig om, huru en eller annan halfmillionär sätter sig öfver det lumpna bruket att använda näsduk, utan manu propria på öppen gata befriar sin näsa från öfverflödiga och till intet gagnande saker. — Måhända stå dessa exempel något enstaka, välan! De visa dock att den sanna sparsamheten finnes här och der. På tal om nöjena, förtjenar anföras, att man äfven för hundrade år sedani visste roa sig tappert i Göteborg. De då mest golterade nöjena voro assemblåer, hvilka gåfvos hvarje thorsdag och dit allt hvad staden hade lysande samlade sig. Att det på den tiden ej var så väl bestäldt med gatupplysningen som nu, må man ej undra öfver, och detta bekräftas af tidningarne från den tiden. Sålunda läser man i Göteborgska Spionen för d. 28 okt. 1770 ett af en insändare (insändarne äro ett mycket gammalt slägte!) framkastadt förslag till en ordnad gatubelysning, hvilket, för sitt sammanhang med assembleerna, här anföres. Sedan ins. ordat om den dåliga belysningen, fortsätter han: ÅJag ber att min herre med sin kraftiga uppmuntran söker understödja ett litet projekt, som jug formerat. Det vore ju mycket vunnet, att ha ljust på gatorna, åtminstone en gång i veckan. De förmögnare äro ju tillsammans alla torsdagar: de böra med säkerhet komma hem, hvar och en till sitt; hvad är billigare än att de bestodo sig ljus sjelfva; och på det allmänheten måtte, fast än på långt håll få profitera af assemblåen ville jag hafva det så inrättadt, att alle ringare stadens invånare, som hade något att göra utomgårds på qvällarne, uppsköt sina göromål till torsdagarne, då de, under sken af lyktor från hvartannat hus, med beqvämlighet och utan fara kunde gå hvart de ville. Det kan icke slå felt, min herre, att ju assemblesällskapet då det ingenting spar i anseende till sina nöjen och tidsfördrif, äfven på samma tid, efter uppgifna projekt, visligen sörjer för stadens säkerhet och prydnad, hvaraf så mångdubbel satisfaction i längden är att förvänta. — Det är skada, att krönikeskrifvaren icke kunnat ännu få reda på, huruvida assemblåesällskapet derefter sökte att förena den antydda nyttan med nöjet.