Göteborgsposten – 21 mars 1862, sida 1

——— — — ———— — — —— —— — — Å kön ... Joyce, tillade hon efter en paus, jag hoppas, det ej lär någon fara. Jag skulle ej vilja, att hon dog. Miss Carlyle talade på fullt allvar. Fruktade hon väl, att, om hennes stackars svägerska dog ännu så ung, samj vetsqvalens gissel skulle oupphörligt sarga hennes samvete for det hon ej bidragit till att göra Isabels ettåriga äktenskap fullt så lyckligt som det kunnat bli, utan i stället förbärdat sitt hjerta mot den unga modrens klagan ? Dessa tankar plågade henne säkerligen nu; också lästes i hennes ansigte oro och fruktan. — Faran hotar, Joyce. — Hvarföre tror ni då det, miss? afbröt henne Joyce: Åro icke andra qvinnor lika sjuka som hon? — Men hvarföro sändes ilbud till Lynneborough efter I doktor Martin. Joyce spratt till förvånad. skickat det? när begaf det sig af? — Allt hvad jag vet är, att ett sådant afsändts. D:r Wainwrigbt sökte upp Carlyle, och sedan han talat med honom en stund; skickade han bort John, att rida i fyrsprång till telegrafbyrån i West Lynne. Hvar hade ni då edra öron, eftersom ni ej hörde hofslagen från den bortgalopperande hästen? Jag hörde dem, jag skall aldrig glömma dem, och detta har gjort mig rädd. Jag begaf mig till min brors rum, för att få veta hvad man hade att frukta; han sade sig ej veta det sjelf, men att han hoppades det ej skulle vara något. Och derpå slog han igen dörren midtför min näsa, i stället för I — Ett ilbud efter doktor Martin? ah, miss, hvem har