Göteborgsposten – 21 mars 1862, sida 1

— ——— nom den kraftfulle, djerfve och skicklige soldaten, hvilken genom sina framgångar snart bidrog att besasta Mexicos makt. Oförmodadt såg han sig insatt på general Zulvagas plats, och genom en kombination, sådan den blott kan förekomma i Mexico, blef han utnämnd till subsututpresident ad interim. Utan all politisk ersarenhet egde Miramon åtminstone eld, energi och visshet att lyckas. Han imponerade på en hvar genom sitt anburna berrskareväsen, och gamla generaler böjde sig ovilkorligt för ynglingens öfverlägsenhet. Han blef såsom hufvud tör den, om ock icke legitima, så likväl faktiskt i besittning at hufvudstaden varande regeringen, erkänd at främmande makter och deras agenter anknöto underhandlingar med honom; större delen at armåeen, presterna, alla konservativa intressen och alla bildade erkände honom såsom statschef. Den andra regeringan, uttrycket för den besegrade legaliteten, leddes at Juarez — en orolig, bärdnackad karakter. Herre öfver Vera Cruz, republikens största hamn, förfogade ban öfver tullinkomsterna. Visserligen hade han ingen regelbunden här, men i provinserna fann hav partigängare nog: afsalta gubernadores, afsigkomna licentiater, hvilka förvandlat sig till generaler, rötvarhöfdingar, alla beredda att plundra och brandskatta under hvilken fana som helst. Juarez var ej erkänd af diplomatien; han ansträrgde sig derfore att vinna Förenta staterna på sin sida, 1 det han med en deras agent underhandlade om afträdande at en del af Mexico. Fördraget blef väl ej ravificeradt i Wasbington, men för ögonblicket hade det den verkan att det åt Juarez makt gaf skenet af att vara erkänd af Förenta staterna. Emellan båda regeringarne rasade icke blott ett odeläggande borgerligt krig, utan äfven ett krig med dekreter och legislativa mått och steg. Den ena försvarade presterna, den andra fråntog dem deras jordegendom och införde civiläkteoskapet; den ena sökte att centralisera förvaltningen, for att kufva anarkien, den andra dref en söndrande federalism till dess största höjd. — Under dessa tvenne år räknade man öfver 70 träffningar och bland dem 8 stora fältslag, hvilka dock alla, liksom mexicanska inbördeskrigens träffningar i allmänhet, ej ledde till något afgörande slut, utan blött till rot och plundring; ty den federalistiska armåen bestod blott af en hop sammanrassadt slödder, utan all krigstukt. Hvarje chef agerade på egen hand och chefernas antal var legio. — Miramon blef alltid segrare, så ofta han på fältet mötte federalisterna; han var öfverhufvud taget själen i regeringen och utvecklade öfver allt en förvånande energi. Slutligen utsinade dock hans hjelpkällor, enär hufvudhamnarne voro i motståndarnes händer. Upprepade gånger tägade han mot Vera Cruz, men den ena gången måste han åter vända hem för att skydda hufvudstaden för en coup de main, den andra gången strandade hans företag emedan Förenta staterna kommo Juarez till hjelp. Kyrkogodsen skulle kunnat gifva honom fullt upp med medel för att fortsätta kriget; då skulle han likväl ha brutit med presterskapet, hvilket visserligen lät sig det dem skänkta skyddet väl behaga, men ej var villigt att betala det med egen pung. Det återstod nu ingen annan utväg för honom än att tillgripa tvångslån, och dessa måste främlingarne lemna för att underhålla ett krig, hvilket ruinerade dem. Bristen på tillräckliga medel gjorde sig snart kännbar äfven på fältet, der Miramon dittills beständigt varit lycklig. I mars år 1860 blef han slagen vid Siloa: detta var -begynnelsen till slutet-; några månader senare led han ett ännu afgjordare nederlag i —