Göteborgsposten – 21 mars 1862, sida 1

öfver att Isabel ej var på långt när lycklig. Men då Carilyle var närvarande, lät Cornelia likväl aldrig sin vrede! blossa ut mot Isabel. När hon var ensam med sin bror, sparade hon honom icke; men han var sedan lång tid tillbaka dervid så van, att hennes ord bokstafligen gingo in genom hans ena öra och ut genom det andra, Han kom aldrig att tänka på, det Isabel äfven fick sin beskärda del af dessa skarpa ord. Det var tidigt en morgon i april månad. Några ljusstrimmor i östern förrådde den nya dagens ankomst. Joyce, kammarjungfrun, satt framför en stor brasa i lady Isabels toilettrum; hon höll händerna hopknäppta med ett uttryck af sorg i sitt ansigte och stora tårar tillrade utför hennes kinder. Joyce var rädd, hon kände sig något lidande; men det, hvartill hon var vittne, var för henne någonting alldeles nytt, och hon lofvade sig sjelf, att aldrig mera vara nårvarande vid dylika qval. I rummet intill låg Isabel sväfvande mellan lif och död. I Dörren åt korridoren öppnades sakta, och miss Carlyle inträdde. Detta var säkerligen första gången i hennes lif, som hon gick så tyst och försigtigt på tå. Hon var insvept i en tjock och bebrämad pelis Hon satte sig sakta ned på en stol och Joyce fann nu, att hennes ansigte var blekt, nästan grått. — Joyce, hviskade hon sakta, är det någon fara? — Ah, miss, jag hoppas det ej skall vara det. Men mitt hjerta sönderslites af hennes qvidan. Det måste vara förfärligt att lida så mycket. — Joyce, denna förbannelse är gemensam för hela vårt