Göteborgsposten – 20 mars 1862, sida 1

2 — — — anses som en verklig makt. Det är onekligt att en sådan förändring som kammaren fordrat är af den beskaffenhet att en folkrepresentation har rätt till dess framställande. Deras begäran var så strangt laglig att vi ej kunna förstå buru en vis monark och klok minister kan ha förmått sig till att afslå den. Konungens medvetande att staten i finansiela afseenden blifvit samvetsgrannt förvaltad borde hafva gifvit honom mera mod att låta sakerna ha sin gång och att genom ett medgifvande åt kamrarne vinna förtroende inom landet — ett handlingssätt som skulle gjort att han fått behålla fullt ut så stor makt som han kunde önska sig. Men han har valt en annan väg. Deputeradekammaren är upplöst och preussiska staten skall inom kort vara sysselsatt med ett nytt representantval. Utgången häraf kan ej vara tvifvelaktig. Kronprinsens och ministerens farhågor skola utan tvifvel rättfärdigas. De ansågo nemligen, och så gjorde alla utom konungen, att ett nytt val blott skulle fylla kammaren med en ännu större opposition, inbegripande män af ännu mera radikala opinioner än den församlings, hvilken nyligen motsatte sig ministeren. Ett bref från Berlin berättar, att kronprinsen tillrådde en prorogation af kammaren på en tid af sex veckor, och brefskrifvaren trodde då att denna plan skulle antagas. Men konungen har sedan dess beslutat annorlunda. Han har ej emottagit sina ministrars afakedsansokan; han har cj prorogerat kammaren; han har ej medgifvit insörandet af en ny budget för att tilltrodsställa kammarens önskningar om sparsamhet. Han har trots alla råd beslutat kammarens upplösning. Den minister, som sålunda på konungens befallning qvarstår, skall näppeligen kunna förmå sig att modifiera budgeten eller skall åtminstone ha svårt för att göra det, sedan nationens representation blifvit upplöst derföre att den åstadkom en dylik reform. Det ar omöjligt att icke klandra preussiske konungen för hans åtgörande i denna fråga. Huru olika skulle ej franske kejsaren betett sig med en motsträfvig nationalförsamling! Hade preussiske konungen förstått konsten att regera, skulle han genom en eftergift kunaat vända kammarens missnöje till entusiasm. De deputerade, som troligen blott velat visa sin ifver i en populär angelägenhet, skulle gladt sig åt att göra stora medgifvanden åt en monark, hvilken de nyss förut forödmjukat i hans ministrars personer. Men konungen at Preussen bryr sig ej om, eller förstår ej en nationalforsamlings känslor. Ehuru kallad af försynen att regera öfver ett konstitutionelt lands, är han hjerta ännu fästadt vid det Preussen som han trån sina unga dagar minnes, och hans hufvud är ej starkt nog att kontrollera dylika impulser. Han betraktar de ledande männen inom kammaren såsom sina naturliga fiender — såsom personer, hvilka han aldrig bör låta vinna en seger. Det är ett utmårkande drag hos personer sådana som hau, att de aldrig kunna tanka sig opposition utan personlig fiendskap. Ehuru konungen länge haft rikliga ullfällen att förvärfva sig erfarenhet i europeiska förhållandena, ehuru han varit helt nära att förlora arfsrätten till kronan, tillfölje af sina opopulära doktriner och karaktersdrag, har han dock tydligen ej lärt visdom af olyckan, lika litet som af sin derpå följande storhet. Annu säges H. Maj:t blott välja sina förtrogna bland officerare, hvilka alla tänka på samma sätt som han, samt uppmuntra honom i hans fördomar och antipatier. Hvilken kontrast är det ej mellan hvad en konung af Preussen är och skulle kunna vara! Vägen till storhet ligger fri och öppen för honom. OL OO LM ORO OA OROAR ORO RR RR RR RR —--AAA—