Göteborgsposten – 20 mars 1862, sida 1

— Ni lofvar mig äfven, att icke säga någonting till... till... er hustru ? — Barbara! — Tack. Farväl! — Barbara! sade då Carlyle och tryckte hennes hand, Barbara, jag hoppas att ni snart skall finna ett hjerta, som är mera värdigt än mitt, att emottaga er kärlek. — Aldrig! afbröt hon med värme, aldrig! då man älskar så som jag, är det för hela lifvet! Äfven då jag blir gammal, skall ni återse mig såsom densamma, jag skall alltid förbli Barbara Hare. Carlyle gick helt drömmande derifrän. Han kunde ej förbli likgiltig och kall för hvad han nu hört; han led deraf. Men detta smickrade dock äfven något litet hans fåfänga. Han tyckte om Barbara, men på sitt eget sätt och ej så som ban tyckte om sin hustru. Han vädjade till sitt samvete och frågade sig sjelf, om ban verkligen kunnat vara vållande till att hon trodde, det han för henne rönte något annat än vänskap, och han kom dervid till den slutsatsen, att han utan tvifvel skulle kunnat visa sig mera tillbakadragen emot henne. — Jag önskar, sade han för sig sjelf, att hon snart må bli gift och glömma mig. Hennes påstående om att hon skall lefva och dö i denna kärlek är en af dessa nycker, ett af dessa fantasispel, åt hvilka de unga flickor hängifva sig, som börja bli sentimentala... — Archibald! Detta plötsliga utrop, som återkallade honom till sig