Göteborgsposten – 20 mars 1862, sida 1

——— djopare grund än de synbara orsakerna. Vic första ögonkastet synes tvisten af ringa vigt. Det är en finansiel angelägenhet, och kammarens ideer tyckas hafva blifvit lånade från de senaste transaktionerna i Frankrike. Huru det än är med tyskarnes originalitet i andra saker, visst är att de ej kunna motstå inflytandet af sina grannars exempel i allt hvad som rör politiskt lif. Då derföre mr Fould för några veckor sedan klandrade bruket att öfverflytta summor från en budget till en annan, och kejsaren sjelt förklarade sig vara lärjunge af en doktrin, som så länge blifvit törbisedd, fingo de preussiska liberala ett nytt ljus att leda sig vid fullgörandet af sina pligter. Sannt är att sådana summor, som det kejserliga slöseriet i Frankrike bortkastat, aldrig ha blifvit och aldrig kunnat blifva utgifna i Preussen. Hvadhelst konung Wilhelms undersåter må ha att beklaga sig öfver, så kunna de dock icke säga att de bli ruinerade af kungligt slöseri. Både höga och låga i Preussen alska att spara penningar De tycka ej om att betala skatter. De baen billig armåe, ingen flotta, mycket liten skuld, en administration, i hvilken ingen kan sägas vara för högt aflönad, ehuru dess embetsmän äro till antalet oräkneliga. De första preussiska kungarnes instinkter lefva ännu qvar inom deras afkomlingar. Sparsamhet med allmänna medel är en af deras förnämsta kungliga dygder. Inga suveräner i verlden ställa sig bättre än de i finansangelägenheter eller åstadkomma större saker med mindre kostnad. Ingen har någonsin burit en krona som så väl förstått att göra ett artilleri, kavalleri eller infanteri fruktansvärdt for fienden utan att göra det ännu fruktansvärdare för det af skatter öfverhopade folket. Men de preussiska kamrarne synas ha upptäckt slöseri i de måttliga budgeter, som blifvit sramlagde för dem. Det tyckes att ministrarne i Preussen och synnerligast krigsministern haft tör vana, der liksom i Frankrike, att öfverföra behållningen från en titel till en annan, Budgeten voterades ettdera i klump eller ock fördelades summorna bland de olika departementerna, och mimstrarne ansågo det vara deras rättighet att använda en summa som blifvit voterad för en artikel vill uppkop af en annan. Så länge summan ej öfverskreds, ansågo de preuseiska politici att intet ondt låge deruti att man köpte hästar för de penningar, som blifvit voterade för reffelgevär, eller kulor och bomber i stället för krut. Deputerade kammaren har dock en tid bortåt varit mycket missnöjd med dessa friheter. För kort tid sedan framlade en deputerad det förslaget att alla summor, under hvilken titel de ock blifvit voterade, blott skulle utgifvas för sitt ursprungliga ändamål. Denna motion vann så mycket bifall i deputeradekammaren att ministrarne blefvo oroliga. De voro villiga att ingå på en kompromiss, men kamma ren beslöt att gå sin egen väg. Ehuru ministrarne förklarade sig beslutna att resignera, ifall de ledo nederlag, antogs motionen med 175 röster mot 130. Huset ajournerade sig derefter, och kungen, kronvprinsen samt ministrarne hade sedermera dagligen rådplägningar med hvarandra. Slutet blef att kammaren upplöstes. Ett nytt representantval måste nästan genast företagas för afgörande af frågorna angående nationalutgifterna och underhusets konstitutionela rätt, hvilka frågor komma att utgöra de förnämsta punkter, som skola afhandlas. Denna kungens handling torde ej vara särdeles klok eller politisk. Man påstår att kronprinsen talat för ett medgifvande åt kamrarne och att han, till stor heder för sig sjelf, erkänt att nu då Preussen är en konstitutionel monarki, bör folkrepresentationen a