Göteborgsposten – 20 mars 1862, sida 1

————— sjelf, kom frän en mörk skugga, som stod under ett af träden i parken, helt nära slottsbyggnaden. — Är det du, Isabel? utropade Carlyle. — Ja, min vän, jag gick ned för att möta dig. Du har dröjt mycket länge! — Det är sannt, sade han och drog sin maka intill sig samt lade hennes arm i sin, vi mötte visserligen en af pigorna, men jag trodde mig böra följa Barbara ända hem. — Har du länge varit bekant med hennes familj? — Ja, Cornelia är tillochmed slägt med dem. — Tycker du att miss Hare är vacker? — Javisst. — Men eftersom du var på så förtrolig fot med henne, förundrar det mig då, att du icke blef kär i henne. Carlyle kunde ej afhälla sig från att le. Efter den scen som nyss egt rum var detta helt naturligt. — Låt se, Archibald! återtog lady Isabel med en af rörelse darrande stämma. Har du aldrig älskat Barbara Hare? — Du är tokig. Jag har aldrig älskat mer än en enda gång i hela mitt lif, och det var då jag af dig gjorde min tillbedda maka. XVII. Mellan lif och död. Ett nytt år gick in. Isabels lycka skulle varit fullkomlig, om miss Carlyle icke funnits; men denna bodde