Göteborgsposten – 20 mars 1862, sida 1

ännu qvar på East Lynne och utgjorde hela husets plägoris. Hon visade, det är sannt, lady Isabel all yttre artighet; men den verkliga matmodren och herrskarinnan var hon sjelf. Hon lemnade åt Isabel ej annat än en automats roll, motstred hennes befallningar, omintetgjorde hennes önskningar och fördömde i tysthet med en befallande myndighet alla hennes handlingar. Den stackars Isabel, med sitt milda sätt, sitt blyga och känsliga lynne, kunde väl hon ens tänka på att strida emot en qvinna med så stark själ? Hon bar i sitt hem det tunga ok, som man pålade henne. Carlyle anade ingenting af allt detta. Eftersom han ej var hemma: annat än om mornar och aftnar, och under dessa stunder befann sig ensam med sin hustru samt med hvarje dag blef alltmera upptagen af sina affärer, hvilka oafbrutet tillväxte, anade han icke heller, att något var i olag. En dag uppstod en förveckling tillfölje af stridiga befallningar, som de båda qvinnorna gifvit: det blef stor uppståndelse i huset. Miss Carlyle återkallade genast sina ordres, men visade ett mycket dåligare lynne än någonsin. Då lät Isabel sin man förstå, att de skulle kunna bli lyckligare, om de voro ensamma; men under det hon yttrade sig så, rodnade hennes kinder och klappade hennes hjerta som om hon varit orättvis mot miss Carlyle. Han föreslog sin syster att flytta tillbaka hem till sitt; i stället för att svara härpå, beskyllde hon honom för att taga parti för Isabel. Han tillstod med sin vanliga uppriktighet öppet sanningen för henne. Miss Carlyle skyndade genast att söka upp Isabel, för att fråga henne, om slottet icke vore nog stort att kunna hysa henne i en afsides vrå. Isabel, som framför allt fruktade