Göteborgsposten – 20 mars 1862, sida 1

gripliga törolampningar och vägrades logis ofver natten på ett hotel derstädes. Frankrike och Ryssland sökte aw tillegna sig hans tjenster, men han hade fattat för starkt tycke tör England för att vidare lemna det. Han råkade i penningelorlagenher ull tosje af upptörandet af en större, högst sinnrik sågmaskin och beröfvades sin personliga trihet. Efter långt drojsmål insåg slutligen regeringen -in skyldighet att betria honom. De tem kapitel af biografien som handla om Themestunnelns anläggande äro alltfor uppfyllda af intressanta saker, för att något sammandrag skulle kunna göra rättvisa deråt. Brunels skicklighet, tålamod, ihärdighet och glada lynne under de tjugo år han måste strida emot såväl elementernas hinder som menniskornas ännu mera nedslående oginhet, måste inhemtas af mr Beamishs egen manligt hållna berättelse, i hvilken såväl åt chefens som åt dennes trogna och hjeltemodiga medhjelpare göres full rattvisa. Fem gånger inbröt Themsen i tunneln, fyllde den och var nära att vinna seger. Brunel nedslogs endast då, när menniskolif spilldes. De tå gånger detta egde rum beskrifves i boken på ett rörande vätt. Det komiska elementet saknades ej helt och hället vid det stora verket, såsom t. ex. då de irländska arbetarne under någon panic ropade: Släck ut iamporna! i förhoppning all strömmen ej skulle hitta vågen till dem i mörkret. År 1843 blef tunneln fullbordad och öppnades under regeringens ötverinseende, och deuna vetenskapens feesaga var slut. Arbetet hade dock kostat arkitekten ett slaganfall, ehuru han ej deraf erfor särdeles menliga följder. — Brunel egde i en hog grad alla den franske keltens egenskaper. Mycket känslig för törtal och nedsättande var dock hans lynne så spänstigt att han spart åter reste sig efter en olycka. Han var mycket enkel i sitt umgänge, men aldrig svarslos utan forrådde tvärtom, då han dertill eggades, en qvickhet som antydde hans lranska ursprung. Han dog år 1849, holjd at är och ära. Följande anekdot ådagalägger hans allud färdiga hjelpsamhet, yttrande sig genom hans egen speciela talang: På en resa i Irland vandrade han under ett hästombyte omkring i staden Yougua Han fann då en hop sattigt tolk samladt och, såsom det tycktes, i fortviflan skrika och larma sinsemellan. Han frägade hvad det var fräga om. Någon odygdig pojke hado skadat den enda pumpen i staden, så att man ej kunde lå något vatten. Brunels hjelpsamhet var genast färdig. Han kastade at sig rocken och började straxt laga pumpen. I sin förtjusning ötver att se det tattiga folkets glädje, förglömde han alldeles diligensen, hvilken under tiden gick ifrån honom. Med bästa lynne sogade han sig dock i sitt öde och fortsatte resan på en irländsk bondkärra. Till slut anmärka vi att denna bok helt säkert skall finna många läsare. Det är en verkligt god biografi, öfverallt uppfylld af underhållande anekdoter.