Göteborgsposten – 18 mars 1862, sida 1

—— — — — — — arbetat sig igenom isen på en sträoka af 20 sv. mil. Sålänge dageljuset varade hade expeditionen varit sysselsatt på de mest olika sätt. Hamnen och kringgränsande kuster blefvo uppmätta, och i September månad upphängde Sonntag i observatoriet den enkom för denna expedition förfärdigade pendelapparaten, med hvilken en mängd vackra rön gjordes. Demagnetiska instrumenterna anbragtes likaledes i observatoriet och äfven på dem gjordes undersokningar. Ätven anställdes noggranna meteorologiska iakttagelser. 1 Oktober företogo Hayes och Sonntag en tur till S:t John gletschern, hvilken blifvit upptäckt af d:r Kane och af honom på detta sätt benämnd. Den ligger i en djup dal, två mil från hafvet. En i Juli månad följande år företagen undersökning visade att gletschern betydligt skridit tramåt. Man vandrade 8 mil i ostlig riktning på denna gletschor och nådde en höjd af 4,500 fot. Temperaturen var der 150 lägre än vid hafvet. Vintern förflöt lyckligt och utan skada för Hayes helsa. Man sköt äfven 200 renar, hvarigenom såväl manskapet som hundarne bletvo försedda med färskt kött. Olyckligtvis utbröt en sjukdom bland hundarne, och den 20 December 1860 lefde blott 11 af bela antalet. Detta var ett härdt slag för Hayes, ty alla vidare upptäcktsplaner berodde på hundarne, emedan man ej utan dem kunde fortsätta resan i slädar. Dessutom bestod hela expeditionen endast at ett ringa antal personer och man kunde blott utsända en enda släda i eender med tillräckligt manskap för att underlätta hundarnes mödor; men utan dessa var manskapet knappast at någon nytta alls. Astronomen Sonntag, den andre anföraren for expeditionen, delade Hayes farhågor med atseende på den lyckliga utgången af resan och erbjöd sig derföre av resa söderut och underhandla med eskimåerna på Northumberland-ön om anskaffande af andra hundar. Under sin föregående färd med d:r Kane hade han blitvit förtrogen med alla företeelserna af en polarresa, och ingen var mera passande än han att företaga en sådan. Utom den nytta en dylik färd lofvade att medföra, stod den i den fullkomligaste ötverensstänmelse med hans företagsamma ande. Hans anbud blef antaget och han begat sig på resan, — Hayes skulle aldrig mera återse Sountag. Denne reste tillika med eskimåen Hans på forsta dagen till Sutherlands-ön, hvarest begge i två dagar måste uppehålla sig i en snöhytta för att skydda sig mot ovädret. Nästa rasten togs i Sorfolik, en öfvergifven eskimåstation vid kusten, 15 mil nedanfor Cap Alexander. De byggde sig der en snöhytta. Följande dag tog man vägen rakt på Northumberland-ön. Ehuru isen var dold under ett tunnt snölager, tycktes den dock vara tillräckligt tjock. Sonntag gick förut med släden, men kom, då han var ungefär en mil från land, på ett osäkert ställe och föll i. Hans hjelpte honom ur vattnet och körde honom direkte tillbaka till Sorfolik, men innan de hunno fram till detta ställe hade Sountag redan förlorat medverandet och dog kort derefter. Hans kom ganska riktigt fram till eskimåerna, men fem af hundarne hade då dött tillfölje af oförsigtig behandling, och de öfriga fyra togo betydlig skada. Sålunda hade Hayes blott 6 hundar qvar, men lyckligtvis kommo eskimåer några veckor senare till skeppet, och af dem fick han så många, att han kunde bespänna tvenne slädar med sju hundar för hvarje. Först sent år 1860 bildade sig is kring Cap Ohtsen, och enär landet var för bergigt för slädresor, kunde Hayes först då bryta ASSR 0——————— ——————————— ! ————